”för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett”

Gud, du som ger oss vad vi bäst behöver och under fastan gläder oss med nåd i överflöd, vänd din blick till ditt utvalda folk: håll din hand över de redan döpta och över dem som ännu väntar på sin nya födelse.

Hes 37:21–28 och Joh 11:45–56

Tack vare vårt gemensamma ursprung utgör mänskligheten en enhet. Liksom den gudomliga naturen är en enda så återspeglar den mänskliga naturen denna enhet. Och liksom Fadern, Sonen och den helige Ande är en mångfald i enhet så utgör varje människa och mänsklig gemenskap en återspegling av denna enhet i mångfald. Utifrån detta är splittringen både irrationell och onaturlig. Splittringen är mot människans natur och mot Guds vilja och därför går Jesus sitt lidande till mötes och dör ”för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett”. Han uppfyller profetens ord: ”Jag skall samla ihop dem från alla håll och föra dem in i deras land…”. I Kristi mysterium läks den mänskliga naturen, i honom helas den splittrade och sårade mänskligheten. I hans lidande kropp förs vi samman i en enda kropp.

Och ändå är det så svårt. Det mesta som kallas ekumenik är drömmar, kyrkoledares egna projekt, utopier, projektioner och kompensationer för egna underlåtenhetssynder.

Enheten mellan alla kristna och mellan olika kyrkor är ett utflöde av enheten i Treenigheten, en pluralitet i enhet, en i tre och tre i en. Det som utgör enheten är inte frånvaron av mångfald, utan att den inte kan separeras i delar. Det finns en större harmoni när det finns en större mångfald, därför finns det ingen separerbarhet i Gud, mångfalden vägs upp av ständig enhetlighet. På samma sätt som i äktenskapets sakrament får ingen separera Kyrkan som Gud har fogat samman. Splittringen är att bryta sönder det Gud har sammanfogat och försonat.

Allt eftersom livet fortskrider behöver vi släppa in försoningen mer och mer i våra liv. Försoningen är den reparerande och sammanfogande kraft som vi behöver för oss själva och som får betydelse i vår relation till andra. Vi behöver försonas med vårt eget liv, som det varit, som det är och som det skall bli. Endast så kan vi bli stilla och besinna att Herren är Gud, njuta av stillheten och tystnaden, vårt lilla oroliga människohjärtat har då funnit ro i Gud. Och ju längre vi har levat desto mer behöver vi försonas med varandra i Gud, i Treenigheten, för att Guds skingrade barn ska samlas och bli till ett, i oss.