”Trösta dig, var tröstad, mitt folk!"

Jes 25:6–10 och Matt 15:29–37

Fader, genom den helige Francisco Xaviers predikan har nya folk lärt känna dig. Låt oss, som lever av samma tro som han, dela hans iver och verka för att kyrkan överallt får föda människor till evigt liv.

Det är S:t Francisco Xaviers (1506–1552) helgondag, missionens skyddshelgon, spanjoren som blev missionär i Indien, Ceylon, Moluckerna och Japan. Efter att ha förkunnat evangeliet, döpt omkring 25 000 personer, grundat församlingar, skrivit katekeser och vandrat outtröttligt till otillgängliga orter, avled han den 3 december 1552, 46 år. Han är skrinlagd i Goa, Indien, förutom hans högra arm, med vilken han döpte och välsignade, som finns i jesuiternas kyrka Il Gesu, i Rom.

Låt oss be om hans förbön för kyrkans mission och uppgiften att ge mänskligheten tröst.

I första läsningen uppmanar Gud sin profet att trösta folket. Folket är fortfarande i den babyloniska fångenskapen, hårt prövat och djupt bedrövat. Folkets synder har berövat dem både friheten, templet och lovsången. Men Gud har inte övergett sitt folk. Han är trogen förbundet och nu sänder han sin profet att trösta de bedrövade och ge dem nytt hopp och nytt mod. Herren ”skall för alltid göra döden om intet, och Herren, Herren skall avtorka tårarna från alla ansikten, och skall ta bort sitt folks vanära överallt på jorden. Ty så har Herren talat”. Denna profetia uppfylls i inkarnationen, när Gud blir människa. Jesus vandrar i evangelierna omkring som den inkarnerade, sakramentet som tröstar och botar folket. Och så vandrar han fortfarande runt som den inkarnerade genom Kyrkans sakrament och fortsätter att uppfylla profetlöftena. Vi är inte kallade att leva i fångenskap och bedrövelse, utan: ”På den tiden skall man säga: Se, där är vår Gud, som vi hoppades på, och som skulle frälsa oss. Ja, där är Herren, som vi hoppades på, låt oss fröjdas och vara glada över hans frälsning.”

Ändå faller också vi i tröstlöshet och missmod, vilket för oss bort från Gud och in i en inre fångenskap, i knotande och bedrövelse. Enligt munkfadern Johannes Cassianus (cirka 360–430) har bedrövelse ofta sin orsak i att man fastnat i vissa tankebanor. Det kan vara självömkan, avund, bekymmer, besvikelse över att livet inte blivit som vi tänkt. Tankarna gör oss fångna och hjärtat krymper. Här är trösten viktig, för denna tröst grundar sig på att Gud är trofast, att han aldrig överger sitt folk, att han ständigt kan skapa nytt. Därför behöver vi trösta varandra men också oss själva, inte vara hårda utan tala kärleksfullt till oss själva. Till slut handlar vår kamp mot misströstan om att steg för steg sätta all vårt hopp till Herren, eller som kyrkan sjunger i adventshymnen ”Rorate caeli”, om att låta sig blir tröstad. I sista versen hör vi en återklang av dagens profetord: ”Trösta dig, var tröstad, mitt folk! Snart skall din frälsare komma” (Cecilia 525:4).