Striden om människans frälsning

Allsmäktige, evige Gud, du gjorde den helige biskopen Athanasios till förkämpe för tron på att din Son är Gud av evighet. Låt oss glädjas åt hans undervisning och beskydd, växa i kunskapen om dig och älska dig alltmer.

Apg 13:44–52 och Joh 14:7–14

Vi firar S:t Athanasios, biskop och kyrkolärare i Alexandria. Föddes år 298, kämpade hela sitt liv för Faderns och Sonens gudomliga väsenslikhet, mot arianismen. Efter att ha landsförvisats sex gånger dog han denna dag, den 2 maj, år 373.

Är Jesus verkligen ”Guds like”, sann Gud av sann Gud? Kejsar Konstantin såg med oro på hur kyrkan splittrades av denna lärostrid. Han sammankallar därför biskoparna till en synod i Nicea år 325. Där sammanfattas kyrkans svar med begreppet homoousios (”av samma väsen”). Det är det enda filosofiska ord som kommit med i Credo, anledningen är att det skyddar Guds ord och vill säga oss att det som står om Jesus i evangelierna inte ska förstås mytologiskt eller politiskt, utan ordagrant. Ja, i Gud själv försiggår den eviga dialogen mellan Fadern och Sonen, som båda verkligen är ett i den helige Ande och som alla är samme Gud. Jesus är själv tydlig i sin relation till Fadern: ”Den som har sett mig har sett Fadern”, ”jag är i Fadern och Fadern i mig”.

Kyrkoläraren Athanasios var själv mycket sparsam med användning av homoousios men accepterade begreppet som ett skydd mot vaghet, det var viktigt att slå fast att kyrkan alltid ansett att Jesus Kristus var Guds Son.

Han kallas ofta för "ortodoxins fader”, mycket fast i sin övertygelse: "Unus Athanasios contra orbem" (en enda Athanasios mot hela världen). Även under tider då kejsarmakten stödde arianismen och fördrev Athanasios stod denne fast vid Nicea-beslutet.

S:t Athanasios hävdade Sonens likställighet och väsensenhet med Fadern som en förutsättning för människans frälsning. Den arianska striden var inte en akademisk diskussion, utan en strid om frälsningen. Endast Gud kan rädda människan, om nu inte Jesus var Gud, så är hela kristendomens grund förstörd.

Gud kan inte stå ut med att människan, hans egen älskade skapelse, går under. Det kärleken har skapat kan inte överges utan endast fortsätta att älskas. Men det sker inte ovanifrån utan inifrån människan och i själva skapelsen. Endast den som till fullo var människa kunde leva så inför Gud, som Gud önskade av människan, och bara den som till fullo var Gud kunde rädda människan. Det handlar om gudomliggörelsen (teosis) som innebär att Gud drar människan till sig själv och förvandlar henne i sig själv. Människans synd gör henne omänsklig och svaret på detta är gudomliggörelsen av Sonens mänsklighet. Gud som inte kan besegras blir det som är sjukt. Så genom att ta upp den svaga varelsen i sitt eget liv, ärver människan Guds odödlighet. Det som är Sonens blir den skapades. Som Athanasios skriver: ”Ordet blev människa, för att människan skulle bli gudomlig”. Gud blir människa, för att människan skall bli Gud.