1 Kor 12:12–14, 27–31, Ps100, Luk 7:11–17

Jesus Kristus, du vår Herre och Gud, som när världen blev allt mer obarmhärtig kallade den välsignade Franciskus att bära din passions sår på sin kropp, låt din kärleks eld sätta våra hjärtan i brand och ge oss, ditt folk, sann botgörelse och nåd att bära vårt kors i kärlek till dig. Du som lever och råder, i en Gudom, tillsammans med Fadern och den Helige Ande, i evigheters evighet.

Vi firar i dag 800-årsdagen av den helige Franciskus stigmatisering. Vi överlåter oss själva och våra liv på nytt till Fadern, dör bort från oss själva för att leva det nya livet i Kristus, genom den helige Ande.

I en värld präglad av död, precis som i evangelietexten, så kommer Jesus med liv. “Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala”. Kyrkan, Kristi kropp, är ett upplyftande av människor, ett “stig upp” för världen, ett uppväckande av döda, som pågår i alla tider. I den heliga Eukaristin säger Jesus till var och en av oss: “Unge man, unga kvinna, jag säger dig: Stig upp från din död!” Gud stiger ner till oss för att resa oss upp till honom.

Men det kan vara svårt att ta till sig, det låter vackert men blir ord utan något konkret innehåll. Den 17/9 1224 hände något med den helige Franciskus av Assisi som kan visa på hur detta ”stig upp” kan se ut för en konkret person. Augusti år 1224 åkte den då helt slutkörde och deprimerade Franciskus på en 40-dagars reträtt på berget La Verna. Efter denna långa fasta och bön, får han den 17 september, se en seraf och den korsfäste i mitten av serafen, och det strålar ut ett ljus från serafens vingar och han mottar sina "stigmata", Kristi sårmärken.

Franciskus död var hans stora besvikelse över hur hans vision hade misslyckats, hur hans brödraskap, de mindre bröderna, hade utvecklats. Han var tvungen att dö bort från allt han hade fått vara med om sedan han bad framför kristusikonen i San Damianokapellet utanför Assisi, och fick ta emot kallelsen att bygga upp kyrkan. Han hade bokstavligen imiterat Jesu hela liv, gått i Jesu fotspår, och nu var han tvungen att lämna allt. Han orkade inte längre, hans kropp var märkt av sjukdom. Och just där i detta döende rörde den korsfäste vid honom: ”Stig upp”. Det är Franciskus påsk, hans överfärd, förvandling. Han vilar med Kristus i graven som om han vore död på utsidan men kände rösten som kallade honom tillbaka till livet. Hans kropp var märkt av döden och ändå var det det eviga livet som verkade i honom och drog honom till paradiset.

Vi ber om detta uppvaknande, uppstigande, i våra liv.