Jesus Kristus är ljuset i förståndets mörker

Rom 1:16–25, Ps 19, Luk 11:37–41

Herre, låt din nåd ständigt föregå och följa oss, så att vi alltid är beredda att göra det goda.

Det osynliga kan ses i det synliga, som aposteln Paulus skriver. Skapelsen är en bok där vi finner författaren. Gud är närvarande i dess tecken och bokstäver, vilka är en återklang av det oskapade Ordet, Kristus, som i sig rymmer allt. Skapelsen är en avskrift av Kristus, Ordet är ett mönster för allt och nedlagt i skapelsen som ett chiffer för människan att söka och upptäcka. Genom den heliga Skrift, som undervisar om tro, hopp och kärlek, reformeras och återskapas skapelsens bok, så att vi återigen, efter syndafallet, kan läsa skapelsens bok. Skriftens bok gör skapelsen bok hel igen och världen blir återigen den rebus där allt har sin betydelse och mening. ”Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga”. Eftersom Kristus är mönstret, modellen, mallen för skapelsen kan man inte få någon sann kunskap utom genom honom. Han är den som finns djupast i varje människas medvetande, inte med ord utan med insikt. Han är ljuset i förståndets mörker. Först genom honom kan förståndet förstå. Han är nyckeln till människans gåta.

Att människan inte kan förstå de stora sammanhangen, inte få ihop det yttre och det inre, som Jesus talar om i dagens evangelium, beror på syndafallet som fördärvar proportionen, skönheten och ordningen. Synden är en defekt i relation till något som annars är perfekt och gott. Synd handlar inte om att sträva efter det onda utan om att förkasta det goda, det som är bättre. Människan har i sin synd ratat det som är bättre, Gud, och valt det sekundära, sig själv. Hon har blivit inkrökt i sig själv och så förlorat sig själv. Inkrökt i sig själv kan hon inte resa sig mot det rätta, om inte Gud kommer henne till mötes. Det är just till den inkrökta människan Gud böjer sig ned och ödmjukar sig i inkarnationen, för att förena sig med materien, som han själv skapat. Så har Kristus blivit på en gång det oskapade osynliga Ordet och det förkroppsliga synliga Ordet, vår skapare och nyskapare, alfa och omega, i honom har det osynliga blivit synligt. Detta var den sista pusselbiten i skapelsens fullkomning, det som sluter cirkeln, som leder människan tillbaka till ursprunget, till Fadern. Vår uppgift är fullborda slutandet av denna cirkel och vända tillbaka till Fadern, för att förenas med Gud i kärlek, genom den helige Andes nåd.