Inte döden utan Gud som utgångspunkt

Vish 18:6–9, Heb 11:1–2, 8–19 och Luk 12:35–40

Allsmäktige, evige Gud, vi vågar kalla dig Fader, ty du har gjort oss till dina barn och sänt din Sons Ande in i våra hjärtan. Låt oss växa i vårt andliga liv och en gång ta vår arvslott i besittning.

Vi ber om hjälp att alltid och på varje plats i livet väntan på Herren och välkomna honom.

Döden är det enda vi kan vara säkra på. Ingen kan lura döden och döden lurar ingen. Detta påminner romerske filosofen Seneca (4 f.Kr.–65 e.Kr) oss om: ”Ingenting är så säkert som döden men ingenting är mer osäkert än tidpunkten”. Stoikerna kallar det för ”memento mori”, en reflektion över döden som hjälper oss inse hur värdefull vår korta tid är, vi måste utnyttja den till fullo. Att påminna sig själv om döden hindrar begäret efter ytliga saker. Vad spelar det för roll vad jag äger eller vad jag uppnått när jag ändå kommer att dö? Döden förhåller sig likgiltig gentemot ytliga ting.

För en kristen har dödens närvaro en annan utgångspunkt. Det är Gud som vill att vi ska vara ovetande om vår sista stund, för att den alltid ska vara emotsedd, och för att vi alltid ska vara förberedda hans ankomst. ”Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.” Herren håller stunden för sin ankomst dold för att vi ska vara beredda vid alla tidpunkter. För en kristen handlar det inte om att ha döden i fokus utan om att ha Gud och livet i fokus, inte om att alltid vänta på döden utan att alltid vänta på Herren. I äldre bibelöversättningar står det: ”och om han kommer i den andra nattväkten, eller om han kommer i den tredje nattväkten och finner det så, saliga äro de tjänarna.” Kristus kommer på besök vid olika tidpunkter i livet. Den första nattväkten är barndomen, den andra är ungdomen och den tredje ålderdomen. Om vi inte tagit vara på Herrens besök i barndomen skall vi inte förtvivla och om vi inte heller gjort det i ungdomen må vi till sist omvända oss under den tredje nattväkten. För Herren är trofast och väntar tålmodigt på vår omvändelse.

Det är inte döden som bultar på dörren i livets nattväkter och till sist i vår dödsstund, utan vår älskade Brudgum. Den som inte vill öppna dörren är den som är rädd för att möta Gud, är skrämd inför att dö. Men den som öppnar dörren är den som har väntat i glädje och förväntan och som jublar vid dödens annalkande, för han vet att det är den älskade som bultar på vårt livs dörr. Vi kan då med bruden säger i Höga Visan: ”Jag sov, men mitt hjärta var vaket. Hör, min vän knackar på: … Jag stiger upp för att öppna för min älskade” (Höga visan 5:2, 5).