Övning i förundran och tacksamhet

Jos 24:14–29, Ps 16, Matt 19:13–15

Allsmäktige, evige Gud, vi vågar kalla dig Fader, ty du har gjort oss till dina barn och sänt din Sons Ande in i våra hjärtan. Låt oss växa i vårt andliga liv och en gång ta vår arvslott i besittning.

Vi firar altarets allraheligaste sakrament och ber om hjälp att växa i tacksamhet och förundran inför det liv som Gud gett oss.

Josua sluter ett förbund med folket strax innan han dör: ”jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren, men ni får göra som ni vill”. Folket får upprepa att de vill tjäna Herren, och påminner sig om hur Gud varit med dem, hjälpt dem, befriat dem från slaveriet i Egypten, och de intygar att de vill tjäna Herren. Josua säger: ”ni kan inte tjäna Herren, ty han är helig, han är en nitälskande Gud, han skall inte ha fördrag med era överträdelser och synder”. Men folket står på sig: ”vi vill tjäna Herren”. Så ingick folket ett förbund med Gud och så dog Herrens tjänare Josua, Nuns son, 110 år gammal. Så läser vi om något väldigt märkligt här: ”Se, denna sten skall vara vittne mot oss, ty den har hört alla de ord som Herren har talat med oss. Den skall vara vittne mot er, så att ni inte förnekar er Gud”. Tänk att en sten är ett vittne, den har hört vad som sagts. Ja, hela skapelsen är involverad i förbundet, liksom Gud slöt förbundet med Noa, hans söner och alla levande varelser.

Varje dag bär på möjligheten att förnya förbundet med Herren. Det förbund som är en relation mellan Fadern i himlen och hans jordiska barn. Gud välsignar sina barn, liksom Jesus välsignar barnen i dagens evangelium. Vi är barn på ett naturligt plan till våra föräldrar, och vi delar vårt faderliga ursprung med allt skapat men Gud vill något mer och därför förenas vi sakramentalt genom dopet med honom så totalt att vi blir söner i Sonen, Faderns barn, med de helige Ande som ingjuts i oss.

Fadern, Sonen och den helige Ande är en gudomlig natur, relation och gemenskap som på ett utgivande sätt ger rum för något utanför sig själv, för skapelsen och människan. Därför kan hela livet förstås som en gudomlig relation och ett himmelskt barnaskap. S:t Franciskus upptäckte detta, att barnskapet var en nyckel till att leva i försoning och harmoni med allt som finns till. När han mediterade över den ursprungliga källan till allt, kallade han allt skapat, för sin broder eller syster, eftersom han visste att de hade samma källa som han själv. Ja, materien, elementen, sådant som vinden, vattnet och stenar står också i relation till oss. Vi hör samman med allt annat som finns till, som har existens, liksom vi själva, de är våra bröder och systrar. Vi får idag meditera över detta förunderliga, att vi är så intimt förenade med allt som existerar, även stenar och mineraler och vi övar oss så i förundran och tacksamhet över det som liv Gud infogat oss i.