Förberedelsen inför det oväntade

Jes 11:1–10, Rom 15:4–9 och Matt 3:1–12

Allsmäktige och barmhärtige Gud, låt inget här på jorden hindra oss att skynda din Son till mötes, utan led oss med din himmelska vishet till fullkomlig förening med honom, din Son, Jesus Kristus, vår Herre.

Vi behöver förbereda oss, men vi kan inte förbereda oss på allt, vi behöver också öppenhet för det oväntade, det som vi inte har kontroll över, det inte redan känner till, ytterst för Gud. Därför är Adventstiden både en tid av förberedelse och en tid av förväntan. Vi behöver vara väl förberedda, men också be Gud om hjälp så att vi förblir öppna och verkligen kan ta emot det som kommer oss till mötes, ytterst är allt nåd.

Vi tror att vi måste göra vissa saker för att bli dugliga, användbara, lämpliga, men en människa görs duglig genom Guds nåd. Johannes Döparen hade kallats redan i moderlivet, långt före varje egen ansträngning, och så är det också för oss: det handlar om Guds nåd, som föregår allt vad vi kan göra och åstadkomma. Det handlar mer om samtycke, att säga ja till Guds vilja med sitt liv. Men också här verkar nåden genom att Gud också rör vid vår vilja, Guds rörande nåd, den nåd som rör vår vilja i riktning till hans kärlek, så att hans vilja blir vår vilja. Det stora makrokosmos i harmoni med mitt lilla mikrokosmos.

Hur ska vi då förbereda oss för Kristi födelses fest? I dagens evangelium ser vi att Johannes Döparen förbereder, banar väg, för Herren, Kristus. Folket fick ett styng i hjärtat när de lyssnade på honom. Det tröga, ljumma och hårda hjärtat genomborras av hans ord som av ett vasst spjut. De förstår att Johannes var sänd av Gud, att han talade Guds ord. De kände sorg över sina synder, och en sådan sorg är salig, den bereder väg för den nya födelsen, då Jesus föds, inte bara i Betlehem, utan i det egna hjärtat.

Vi behöver advent som en förberedelsetid, för att Jesus inte bara ska födas i Betlehem, utan också i våra egna hjärtan. Förberedelsen är som en graviditet, vi är tillsammans med Maria inför att hon ska föda sin son. Vi öppnar oss för att ta emot det okända, för att förnyas i den helige Ande, för att förbli i den första kärleken, i den glädje som ingen kan ta ifrån oss.

Inkarnationen, Guds människoblivande i Jesus från Nasaret, får sin relevans först genom Guds födelse i varje människa. Guds vilja är att varje hjärta ska bli ett Betlehem, platsen för Jesu födelse. Så är det lilla människohjärtat platsen för både Guds födelse och människans gudomliggörande och förvandling. Att Gud blir människa genom den helige Ande i jungfru Maria, fortsätter i Kyrkans sakrament, här i Mässan, det är Guds födelse i Eukaristin. Här blir vi fullständigt omformade i Gud på samma sätt som det sakramentala brödet förvandlas till Kristi kropp.