Hata det som förslavar dig

Vish 9:13–18, Filem v. 9b–10,12–17, Luk 14:25–33

Evige Fader, du som först har älskat oss och tagit oss till dina barn, låt oss i Kristus nå den sanna frihet och det arv som du berett åt oss långt före världens skapelse.

Vad menar Jesus med att vi måste hata våra närmaste om vi ska vara hans lärjungar? Flera kyrkofäder talar om att man behöver lära sig att både älska och hata på ett bra sätt. S:t Augustinus säger: ”Om du har älskat dåligt, då har du hatat. Om du har hatat väl, då har du älskat. Saliga de som har hatat det så att de inte må förstöra det genom att älska det.”

Sigmund Freud ger oss en tolkningsnyckel för att förstå Jesu ord om att hata sina föräldrar. Freud drevs av en vilja att befria människan, att fortsätta uttåget från slaveriet i Egypten, genom psykoanalysen. Han menar att vi skaffar oss inre förtryckare, föräldrarna flyttar in i vårt medvetande och styr oss, i Överjaget internaliseras samhällets regler. Oavsett om det tycks finnas ett verkligt förtryck eller inte, så ser vi själva till att leva som slavar genom våra inre förtryckare.

Det Jesus säger kan då avse alla dessa anklagare som finns i vårt inre, inre internaliserade regler som styr vad vi ska vara rädda för, vad vi ska eftersträva och vilja. Vi är kallade ut i frihet, kallade ut från förtrycket i Egypten, som Jesu lärjungar. Därför måste vi hata dessa bindningar som gör oss rädda och förslavade.

Ideologier, den omgivande kulturen, åsikter, tankesätt, idoler, förebilder, föräldrar och syskon, livskamrater och barn, ja allt kan bli till yttre eller inre hinder, som gör att vi inte lever i frihet och inte kan älska utan biavsikter. Det är dessa inre röster som förslavar oss och gör oss rädda.

Sören Kierkegaard menar att jaget alltid är det inför vilket det är jag. Det mänskliga jaget kan vara inför människan eller inför Gud. Det mänskliga jaget kan ha människan som måttstock eller Gud som måttstock. Som barn lär vi oss att ha våra föräldrar som måttstock, sedan blir staten, samhället en måttstock där vi blir oss själva. Men att ha Gud som måttstock är något annat.

Vi behöver upptäcka dessa destruktiva bindningar, till personer eller sätt att tänka, och ständigt återvinna vår frihet, den som Gud gett oss. Gud är den ende inför vilken vi kan vara verkligt fria att älska med ett rent och odelat hjärta.

Vi ska älska oss själv, våra föräldrar och hela vår familj så mycket att vi hatar de destruktiva konstruktionerna av dem som finns i vårt inre. Jesus har befriat oss, fört oss ut i frihet, så vi övar oss i att klippa banden, att hata väl, att inte låta någon eller något förslava oss igen, så att vi i frihet kan älska utan förbehåll.