Erfarenhet av det levande ljuset

1 Tim 3:14–16, Luk 7:31–35

Gud, du som är livets källa, du lät den heliga jungfrun Hildegard fyllas av profetians anda: låt oss med hennes föredöme och förbön lära känna dina vägar och i denna världens mörker erfara och följa ljuset från din härlighet.

Vi firar S:ta Hildegard av Bingen och ber om hennes förbön, att vi ska erfara det levande ljuset, mysteriet, föreningen med Gud.

Jesus Kristus som är den medlande mittpunkten i allt, den som försonar och helar allt i sig själv, frågar: ”Vad ska jag säga om människorna, vad ska jag likna dem med?”. Ja, människan är splittrad och vi behöver honom i vår splittring, vi som sätter upp murar mellan allt, också mellan människor. I dag tar Jesus upp den separation som människor gjorde mellan honom och Johannes Döparen. Den ene åt inte bröd och drack inte vin, han ansågs besatt, den andre både åt och drack vin, han ansågs vara en frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.

I dag är en dag att öva sammanhang, sammanhållning, förening och försoning, att förena Johannes Döparen och Jesus, Gud och världen, teologi och filosofi, frälsning och skapelse, ande och materia, glädje- och sorgesånger. Till hjälp har vi detta som är vår religions hemlighet, Kristi mysterium, som vi firar som den universella försoningen av allt, i himlen och på jorden.

Den kristna tron kan så beskrivas som en totalsyntes eller helhetssyn vilket bland andra kyrkoläraren S:ta Hildegard visar på. Tanken på enhet och helhet är nyckeln till att förstå allt hon gör och skriver och är. Allt är förbundet med allt: inget kan ses som helt isolerat. ”Alla skapade varelser är förbundna med varandra och varje väsen hålls uppe av ett annat väsen”.

Aposteln Paulus talar om ett mysterium: ”Erkänt stor är vår religions hemlighet” (μυστήριον på grekiska). S:ta Hildegard erfor detta mysterium, hade mystika erfarenheter av Gud.

I ett brev år 1175 till sin siste sekreterare, Guibert av Gembloux, berättar hon, som var skeptisk till drömmar och drömtydningar, erfarit Gud, inte i någon sorts drömlikt tillstånd, utan klart och tydligt. Hon ser två slags ljus. Ett ljus som inte är rumsligt och som hon kallar "det levande ljusets skugga" (umbra viventis lucis). I samma strålglans ser hon "det levande ljuset" (lux vivens). Det är för henne en inre konstant erfarenhet av ljus som hon erfar i sin kroppsliga svaghet, när hon är sjuk, och som lyfter henne upp till Gud. I detta ljus talar Gud till henne och när hon erfar "det levande ljuset" är det en djup intim erfarenhet av Gud, en direkt kontakt med den gudomliga källan till "det levande ljusets skugga". Mot slutet av sitt liv vittnar hon om erfarenheter av extas, bortom sig själv och sitt eget medvetande.

Så ber vi om att vi liksom S:t Hildegard ska erfara hur allt hör samman, och det levande ljuset, mysteriet, föreningen med Gud.