Se Guds ödmjukhet och utgjut ditt hjärta inför honom

2 Sam 11:1–4a, 5–10a, 13–17 och Mark 4:26–34

Allsmäktige, evige Gud, styr våra handlingar enligt din vilja, så att vi i din älskade Sons namn blir rika på goda gärningar.

Vi talar ofta om Guds kärlek till oss människor men glömmer hur mycket han älskar hela skapelsen. Vi märker det när Jesus i dag talar så kärleksfullt om jorden, säden och frön och jämför dessa med Gud själv och Guds rike. Så bör också vi, som S:t Bonaventura undervisar oss, sätta hela skapelsen som en spegel framför oss för att tillsammans med Kristus gå från denna världen till Fadern. För Faderns makt, vishet och godhet lyser fram i de skapade tingen. Vi ser i skapelsen att denna värld har ett ursprung, en riktning och ett slutmål, vilket får oss att växa i tillit på Guds makt och försyn.

När vi öppnar våra sinnen för att ta emot de skapade tingens ljus och skönhet och lovsjunger Gud för alla hans verk, blir skapelsen en ärans materia för oss. Men det är viktigt att vi inte endast ser Gud genom tingen utan även alla skapade ting i sig själva, eftersom Gud är i dem genom sitt väsen, sin makt och sin närvaro.

Så träder hela världen in i vår själ genom sinnenas portar som Guds fotspår. Vi kan genom skapelsen föra vår blick tillbaka till Fadern, eftersom hela skapelsen tydligt ropar ut att vi i den, som i speglar, kan se Sonens eviga utgående från Fadern. Allt skapat är ”skuggor, resonanser, avbilder, spår, liknelser och skådespel av den första begynnelsen, den allra mäktigaste, visaste och fullkomligaste, den tidlösa källan, ljuset och fullheten av denna konstfärdighet som verkställer, tjänar som exempel och samordnar. Allt skapat är oss givet som gudomliga tecken för att vi uppmärksamt ska blicka mot Gud” (Itinerarium mentis in Deum, 2.11.1a.).

För att kunna nå oss gör Gud sig liten som ett senapskorn. Som den Högste gör han sig till den lägste för att visa att även det minsta i honom är stort. Guds rike är ”det minsta av alla frön här på jorden” men det är ett rike som växer i det fördolda till att bli det största av alla träd. I Guds allra minsta ryms det allra största, som S:t Franciskus utropar: ”O upphöjda ödmjukhet! O ödmjuka upphöjdhet! Universums Herre, ödmjukar sig så att han för vår frälsnings skull döljer sig under en liten bit bröd. Se på Guds ödmjukhet och utgjut era hjärtan inför honom!”