Gud hjälper oss i vårt missmods dalar

Jes 40:1–11 och Matt 18:12–14

Gud, vår Fader, du har låtit jordens alla folk få se din frälsning. Låt oss med glädje se fram emot hur din godhet och kärlek till människor blir uppenbara i din Son Jesus Kristus.

Jesus talar om en man som förlorar ett får och som ”lämnar de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta.” Hela mänsklighetens historia, varje människas liv kan ses utifrån detta Guds sökande efter oss. Det är inte vi som söker Gud, det är han som söker oss, långt innan vi ens upptäckt att vi gått vilse, långt innan vi fått insikt om att vi behöver honom. Det finns en gudomlig nåd som föregår alla mänskliga initiativ. I begynnelsen finns alltid en gåva.

Gud överger aldrig sitt folk. Han är trogen förbundet. Och han sänder sin profet att trösta de bedrövade och ge dem nytt hopp och nytt mod. ”Ge nytt mod åt Jerusalem…”, bokstavligen betyder det: ’tala till Jerusalems hjärta’. ”Kungör att hennes träldom är över, att hennes skuld är sonad,…”. Nu är prövningen och botgöringen slutförd. Det är adventstidens glada budskap om att människans befrielse närmar sig, Gud kommer oss till mötes i tiden och i denna värld. ”Han för sin hjord i bet som en herde, han samlar lammen i sin famn och bär dem i sina armar, och sakta för han moderfåren fram”.

Ja, det finns en omsorg om var och en av oss. Lammen som bärs i famnen och moderfåren som sakta leds fram av den gode herden. Det finns en risk att vi uppslukas av allt som måste göras, allt vi ska ta hand om. Om vi är som moderfåren, med ansvar för andra, får vi inte glömma att också vi själva är föremål för den gode herdens omsorg, kärleksfulla blick och vänskap.

Ändå kan också vi troende falla i tröstlöshet och missmod, vilket leder till en inre fångenskap, knotande och bedrövelse. Enligt S:t Cassianus har bedrövelse ofta sin orsak i att man fångats i vissa tankebanor. Det kan vara självömkan, avund, bekymmer, besvikelse över att livet inte gått som vi tänkt. Tankarna gör oss fångna, hjärtat krymper. Här är trösten viktig, den grundar sig på Guds trofasthet, att han aldrig överger sitt folk, att han ständigt kan skapa nytt. Här behöver vi trösta varandra men också oss själva, tala kärleksfullt till oss själva. I vår kamp mot misströstan övar vi oss i att sätta allt vårt hopp till Herren. Han som letar efter den som kommit bort och gläder sig när han finner denne, för att ”ingen av dessa små skall gå förlorad”. Eller som kyrkan sjunger i adventshymnen ”Rorate caeli”, där kyrkan ber att nåden skall regna över den torra jorden. Sista versen ären återklang av dagens profetord: ”Trösta dig, var tröstad, mitt folk! Snart skall din frälsare komma” (Cecilia 223:4).