Guds perspektiv på enheten, inte världens

Predikan i Iggesunds kyrka under böneveckan för kristen enhet, utifrån materialet som utarbetats i Armenien.

Jes 58:6–11, Ef 4:1–13 och Joh 12:31–36

Allsmäktige, evige Gud, styr våra handlingar enligt din vilja, så att vi i din älskade Sons namn blir rika på goda gärningar.

Kan vi tro på en helig kyrka trots alla fel vi ser i kyrkan och hos oss kristna? Det är så lätt att se alla fel, att låta sig påverkas av världens sätt att tänka, att låta synden liksom krypa in i de sätt som vi tänker och talar om kyrkan och om varandra.

Därför är den heliga Skrift så viktig, för här uppenbaras vad Gud skapat oss till, vad han har tänkt för oss och vill ge oss.

Jesus undervisar i dag just om att en dom har fallit över synden och denna världens sätt att tänka. Detta handlar inte om den yttersta domen vid tidens slut utan om den dom som faller över världen i ett avgörande NU då Guds Son utgjuter sitt blod på korset. Genom korset faller en dom över världen och över alla som blivit förälskade i denna världens tankesätt.

Djävulen och det onda finns fortfarande och kan fresta oss men Kristi seger på korset betyder att det ondas makt blivit stympad, inte har något egentligt inflytande. Den ondes hand har liksom blivit fastspikad på korset (Kol 2:14), medan den hand som vi fått för att stå emot honom blivit starkare. Så har Kristus besegrat denna världen och dess härskare, för att dra oss till sig, till det som vi är skapade för, det Gud vill för oss. Jesaja profeterar om detta, att Guds vilja för oss är det vi är skapade för, att vi ska återvända till paradiset, som till en oas, en trädgård, ett liv då Gud går både före och efter oss.

Utifrån detta perspektiv talar Jesus om att vandra i ljuset och att tro på ljuset. Det viktigaste av allt är då att komma närmare ljuset, Kristus. Att låta honom övervinna vårt mörker, så att vi inte vandrar i otrons mörker och går vilse i livet.

För Paulus innebär det att vara en fånge i Herren. Han har själv blivit övervunnen av Kristus, så till den grad att han gått i fängelse för hans skull. Han är totalt fängslad av Kristus, i en helhjärtad personlig överlåtelse till honom.

Då blir enheten i Kristus målet för hela det kristna livet, den enhet till vilket hoppet sträcker sig, då Gud blir allt i alla, då vi når den slutgiltiga enheten i honom. Därför behöver vi alla rikta blicken uppåt mot målet men också in mot oss själva, söka nå sann självkännedom, arbeta med oss själva, våra tankar, känslor, frestelser, kampen mot egoismen, mot att själv vilja stå i centrum, mot habegäret och maktbegäret.

Detta är en orsak till splittringen i kyrkan och just därför skriver Paulus om ödmjukhet, saktmod, tålamod och kärlek, för det handlar om att bli mer som Kristus, som ödmjukade sig själv och blev lydig intill döden.

Det kristna livet är därför en livslång andlig övning och kamp mot högfärd, övermod och otålighet, då vi övar oss i att ta emot den frid som endast Kristus kan ge, och vi bevarar denna frid i hjärtat, i en inre samling, mer och mer heligt ordnade.

Här visar helgon som S:t Franciskus av Assisi att det är möjligt. Han var som ett inre Jerusalem, som fylld med frid kunde bringa fred och enhet till världen.

Återigen handlar det om att se vad Gud vill och att inte leva efter världens och syndens sätt att tänka. Grunden för enheten är redan förverkligad. I Guds tanke för oss finns endast: en kropp, en Ande, ett hopp, en Herre, en tro, ett dop, en Gud och allas Fader. Det är ingenting vi själva skapar, åstadkommer, utan en enhet som vi tar emot och låter verka inom oss.

Till sist pekar Paulus på att det är en andlig mognadsprocess, en väg att vandra, då vi var och en behöver öva oss i att bli mer som Kristus, likformas med honom, till en mognad ”som svarar mot Kristi fullhet”.

Det handlar om att bli fullvuxen i Kristus, genom att vi både personligt och tillsammans, steg för steg, kommer närmare ”enheten i tron och i kunskapen om Guds Son”.

Så låt oss fortsätta att vandra i ljuset, närmare Kristus, med blicken riktad mot det mål Gud satt upp för oss, paradiset, det eviga livets oas och trädgård, den eviga freden och friden.

Men låt oss inte glömma att vi då måste gå inåt, så att vi aldrig slutar att arbeta med oss själva, utan varje dag övar oss i att vara, tänka, känna och handla såsom Jesus Kristus har visat och fortsätter att visa oss. Närmare Gud, genom allt vad livet innebär.

I denna intima närhet mellan Gud och oss, ber vi till Herren, med S:t Bonaventuras ord:

Herre, det är Dig jag söker,

det är Dig jag hoppas på,

det är Dig jag längtar efter,

det är till Dig jag upplyfter mig,

det är Dig jag tar emot,

det är Dig jag upphöjer och

Dig jag ytterst håller mig fast vid.