Gud blir människa för att vi ska bli som han

Jes 52:7–10, Hebr 1:1–6 och Joh 1:1–18

Allsmäktige Gud, du som underbart har skapat människan och ännu underbarare har återställt din bild i henne, låt oss få del av hans gudomliga natur som för vår skull har blivit sann och verklig människa.

God jul! Med helig julglädje skyndar vi till stallet i Betlehem, men nu är det vårt eget inre som är detta Betlehem, där vi välkomnar Jesus, för att med Josef och Maria dela honom med alla.

Evangelisterna betonar att Jesus är den han är långt innan han föds i Betlehem. I det fördolda i jungfru Marias inre förenas hans gudomliga natur med den mänskliga natur han tar emot av Maria, och innan det är han Guds Son, Skaparordet, som Fadern har fött före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus.

Också vi är till innan vår födelse. Vi blir till i det fördolda, det är ett liv som ingen kan se, och innan det är vi till i Guds tanke. Inkarnationen handlar sålunda inte om Jesu födelse, utan om vem han är, och om vilka vi är i honom.

Evangelisten Johannes öppnar oerhörda perspektiv när han skriver om Ordet som fanns i begynnelsen hos Gud, född av Fadern före all tid. Allt är skapat genom Logos, ”och utan det blev ingenting till av allt som finns till”. Barnet som jungfru Maria föder och lägger i krubban är sann och verklig människa och samtidigt Guds Son, Guds Skaparord, i en och samma person. När Ordet blir kött, när Gud blir människa, börjar en ny tidsålder som aldrig tar slut. Inkarnationen fortsätter i kyrkans sakramentala liv, altaret är nu krubban där Kristi kropp vilar, änglarnas bröd, det levande brödet.

Att Guds Son föds just i Davids stad, Betlehem, pekar på att han är det levande brödet, som mättar vår djupaste hunger. Betlehem betyder just ”brödets hus” och jungfru Maria lär sig redan från början att dela ut detta bröd: åt herdarna, åt de vise männen, åt alla som kommer för att se. Hon måste låta honom stå till förfogande för alla. Barnet som läggs i krubban är livets bröd, det konsekrerade brödet på altaret är Sakramentet Kristus som räcks till oss. Likt djuren äter vi ur krubban och därför är djuren förebilder för oss människor. Här, i Mässan, är vi som djuren i stallet som Kristus mättar med sitt eget livgivande kött. Så var det med den levande julkrubban som S:t Franciskus byggde år 1223 i Greccio. Man gjorde där ett altare av krubban, så att där förr djuren åt sin föda som var hö, människorna nu, till sin själs och sin kropps hälsa, åt köttet från Lammet utan fläck, vår Herre Jesus Kristus.

Gud har själv blivit ett människobarn för att ge oss ”rätten att bli Guds barn”. Gud blir människa, för att vi skall bli som Gud. Gud vill bli en av oss, för att vi skall bli delaktiga av hans liv för alltid, och finna vår glädje i att var hans barn. Därför visar vi i dag särskild vördnad för inkarnationen genom att knäfalla och stanna upp vid Trosbekännelsens ord om att Guds Son ”blev kött genom den helige Ande av jungfru Maria och blev människa”.