”Ing­enting före­dra framför kärleken till Kristus”

Herre vår Gud, du lät den helige abboten Benedikt lysa som en klar stjärna i din kyrka och gjorde honom till en läromästare som fostrar många till att tjäna dig i bot och bön. Vi ber dig: låt ingenting gå före kärleken till dig, och hjälp oss att vandra dina budords väg med villigt hjärta.

Ords 2:1–9 och Matt 19:27–29

Aposteln Petrus hade lämnat allt för att följa Jesus, det är helgonens väg och vår väg. ”Ing­enting före­dra framför kärleken till Kristus” (Benedictus regel 4.21). Så visar S:t Benedictus (480–547) i sin regel en väg i Kristi efterföljd: ”framskrider man på denna livsväg och i tron, vidgar sig hjärtat, och man löper Guds buds väg i kärlekens outsägliga sötma” (Prologen 49).

S:t Benedictus kallar klostret för en ”skola i Herrens tjänst” (Prologen 45), en skola i Kristuslikhet. Kristus är den som kallar oss, den som uppehåller oss under hela livet, och den som slutligen fullbordar vårt liv. När Benedictus manar oss att ”skynda mot det himmelska fäderneslandet” (73.8) är detta Kristus själv, en relation eller väg som vi börjar vandra här på jorden. Han är med oss i våra svårigheter, synder, sår och lidanden och det finns inte någon som är så långt ner i mörkret att Kristus inte är där.

Om S:t Benedictus sägs det att han ”bodde hos sig själv”. Det är påven Gregorius den store som i andra boken av sina Dialoger säger detta och vill främst visa på Guds närvaro i en människas liv. På många vis förblir Benedikts person anonym, hela tiden pekande bort från sig själv, visande på Kristus. Det är allas vår uppgift, att peka på Kristus.

Vi får vare sig vi vill det eller inte lämna mycket bakom oss och vi behöver alla leva igenom mycket, somliga mer än andra: sjukdom, besvikelser och svårigheter. Vi har alla anledning att säga som Petrus: ”Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?”

Jesus lugnar sina lärjungar och betygar att hans lärjungar redan i detta livet ska belönas och sedan i det kommande. Ja, vi kommer inte att gå miste om vår belöning men det vi ska fokusera på är, som S:t Benedictus visar, den dagliga troheten.

I det vardagliga behöver vi dock som Visheten säger i den första läsningen: lyssna. Lyssnandet är en viktig utgångspunkt i S:t Benedictus regel och vad människan behöver för att komma på rätt väg från början: ”Lyssna, min son, till Mästarens undervisning och böj ditt hjärtas öra; tag villigt emot en god faders förmaning och fullfölj den i handling” (Prologen 1).

Människan har kapacitet att höra, också med sitt hjärta. I detta inre lyssnande kan hon förstå att hon är tilltalad, hon förstår att hon är någon och så vägleds hon steg för steg av Visheten. ”Och låt oss öppna våra ögon för ljuset från Gud och med vidöppna öron lyssna till vad Guds röst manar oss, då den dagligen ropar: ”I dag, om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan”; och vidare: ”Hör, du som har öron att höra, hör vad Anden säger till församlingarna” (Prologen 1.9–11). Det är en lärjunges rätta attityd: ”Att tala och undervisa tillkommer mästaren, tiga och lyssna anstår lärjungen” (Kapitel 6.6).

Sedan undervisar S:t Benedictus om att ingenting får gå före gudstjänsten (Kapitel 43.3), bönen och den andliga läsningen. Och det vi sjunger och läser med våra röster behöver bli en lovsång i hjärtat.

Sammantaget får vi allt av Gud och det enda vi behöver göra är att tjäna Gud i vardagen, att lyssna och att be.