Abrahams tålamod

1 Mos 18:16–33 och Matt 8:18–22

Gud, vår Fader, du som i dopet har gjort oss till ljusets barn, låt aldrig mörkret få makt över oss, utan ge oss nåden att för alltid bli kvar din sannings strålande ljus.

Vi ber om nåden att få växa i tålamod och uthållighet! Det räcker inte med tillfällig entusiasm. Någon kommer och lovar att följa Jesus vart han än går, och han får ett kärvt svar: "Rävarna har kulor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud." Vi behöver öva vårt tålamod, i familjen, kommuniteten, församlingen, på arbetet och på semestern. Så länge vi låter bli att odla tålamod kommer vi alltid att finna ursäkter för vår vrede och aggressivitet. Tålamod slår rot när vi odlar vår uppriktiga vilja till den andres existens. Jag vill att han eller hon ska finnas, att de ska få utvecklas till de personer de djupast sett är. Kärleken har alltid en dimension av djup medkänsla och tålamod som leder till accepterandet av den andre som en del av min värld: ”Jag vill att du finns till!”.

Vi läser att "Abraham stod kvar inför Herren” och vidare att han "trädde närmare Gud”. Vi behöver det tålamod som Abraham ägde (Hebr 6:15), som inte reagerar hårt mot andras svagheter och fel, så att vår inre våldsamhet helas, så att Gud får ta hand om den undangömda irritationen, den inre fientliga attityden mot andra. Abraham är det stora föredömet i att stå kvar i tillbedjan inför Gud och att träda närmare honom i allt vad livet medför. I linje med detta kallas Abraham för ”Guds vän” (Jes 41:8, Jak 2:23), ja, han var vän med både Gud och människor. Samma vänskap som Jesus förmedlade till sina lärjungar, som gått vidare genom kyrkans historia, och knackar på vårt hjärtas dörr varje dag: "Följ mig!"

Abrahams Gudsrelation utmärks av en förtrolig ödmjukhet. Där han i sin bön känner sig för och orden lever av en finkänslighet som behagar Gud. Han kräver ingenting av Gud utan samtalar i ödmjukhet inför hela jordens Herre och Domare. Han utgår ifrån att Gud är rättvis och god. Han är den store förebedjaren som bär fram sina medmänniskor inför Gud, han gör det han kan göra, det varje människa kan göra, och det vi gör varje gång vi firar den heliga Eukaristin: vi bär fram andra, ja hela världen, inför Gud!