Glädjen i ödmjukhet, fattigdom, lidande och fredsstiftande

Sef 2:3; 3:12–13, 1 Kor 1:26–31 och Matt 5:1–12a

Herre, vår Gud, lär oss att älska dig av hela vårt hjärta och tjäna vår nästa med den kärlek som utgår från dig.

Vi ber om den sanna glädjen i våra liv.

"Alla vill vi leva lyckliga", säger S:t Augustinus, ja, att vilja vara lycklig, det är människans djupaste behov, den längtan efter lycka som Jesus kallar salighet. Som Guds avbild bär människan på denna längtan. Det är därför hon är människa, för att leva så att hon når den högsta lyckan.

Människan har alltså en medfödd längtan efter lycka men en sådan önskan skulle vara absurd om dess tillfredsställelse inte var möjlig. Gud har därför lagt ned en glädje i allt: i varseblivningen, det vi erfar med våra sinnen och i de praktiska kunskaperna, men också i vår förmåga att förstå samband och reflektera, allt detta är en föraning om den himmelska glädjen. Redan nu är all glädje relaterad till den proportion och skönhet som rör oss från sinnenas glädje till den sanna och slutgiltiga glädje som vi kommer att finna i Gud. Människan är ämnad att njuta av Gud och Jesus visar i saligprisningarna att vägen dit går genom ödmjukhet, fattigdom, lidande och fredsstiftande. Vi kan glädjas stort om vi möter motstånd i livet, eftersom det visar att vi stått upp för något. I himlen blir vår glädje fullkomlig i njutandet av alla goda gåvor, då vi delar vår glädje med alla andra. Redan här är delad glädje dubbel glädje men i himlen är det inte bara en dubbel glädje utan en oändligt delad glädje, med allt och alla i Gud. Så blir det lilla människohjärtats glädje utvidgat till alla, i en ofattbar mångfaldigt stor glädje, då vi älskar Gud ojämförligt mer än oss själva och alla som är med oss.

Vi ber om denna glädje för oss själva och alla andra, med den bön som avslutar S:t Bonaventuras Breviloquium:

”Jag ber dig, O Gud, om att få lära känna dig och älska dig, så att jag har min glädje i dig. Och om jag inte kan göra detta till fullo i detta livet, låt mig åtminstone få gå framåt dag efter dag tills jag en dag når denna punkt av fullhet. Låt kunskapen om dig gro i mig här, och där i himlen bli fullbordad. Låt din kärlek gro i mig här, och där bli fullständig, så att här min glädje må vara stor med förväntan och där bli fullt ut förverkligad. Herre, genom din Son […] lovar du oss att vi ska ta emot det som gör att vår glädje blir fullkomlig (Joh 16:24). […] O sanningens Gud, hjälp mig att jag må ta emot så att min glädje blir fullkomlig. Fram tills dess, låt mitt sinne meditera över detta, låt min tunga tala om detta, låt mitt hjärta älska det, låt min mun uttrycka det. Låt min själ hungra efter det, låt mitt kött törsta efter det (Ps 62:2), min hela varelse längta efter det, tills jag träder in i min Herres glädje, som är Gud, tre i en, välsignad i evighet. Amen”.