Gränsen går där Anden förloras.

Gud, vår Fader, styr världens gång i din försyn, och låt din kyrka utan hinder tillbe dig och fullgöra ditt uppdrag.

1 Pet 4:7–13 och Mark 11:11–26

Vi ber om att bönens ande ska genomsyra allt och hjälpa oss att bära frukt.

Jesus och hans lärjungar rör sig mellan Betania och Jerusalem, mellan ett fikonträd utan frukt och ett tempel utan bön: ”Där drev han ut dem som sålde och köpte. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han lät ingen bära något med sig över tempelplatsen. Han undervisade dem och sade: ”Står det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste”. Och frågan är ju då vad han finner när han kommer till oss, i vårt Betania och vårt Jerusalem?

Man skulle kunna beskriva det kristna livet som att befinna sig mellan att vara ett fikonträd utan frukt, ett tempel utan bön, och ett fruktbärande träd, ett bönens tempel. Det är själva vägen vi vandrar, att bli mer och mer fruktbärande och bedjande, vi övar oss under denna vandring just för att växa i vårt andliga liv, för att bära frukt och låta allt vara bön.

Bön är Ande och liv, den helige Andes närvaro inom oss, i Kyrkan och i världen. Bönen är själva själen i Guds folks gemenskap, vi ber tillsammans, vi hjälper varandra. Därför är det viktigt med en daglig bönerytm, en bönegemenskap och att vara i en miljö där jag får fördjupa mitt böneliv.

Utan bön förtorkar trädet, utan bön finns det inget liv i templet, i kyrkan, utan bön är allt tomt och dött. Utan bön kan inget tempel, ingen kyrka, inget kloster, inget andligt liv överleva. Gud kommer själv alltid att göra motstånd mot ett gudsfolk som inte ber. Gränsen går där Anden förloras, där andan kvävs. Vi bör själva odla ett sådant motstånd mot allt som gör oss till andliga rövarnästen. Det handlar om att, i allt vi gör och är, inte låta någonting släcka bönens helige Ande.

Bönen hör dessutom ihop med förlåtelsen: ”När ni ställer er och ber, skall ni förlåta dem som ni har något otalt med." Vi är inte kallade att utföra spektakulära tecken och under utan att be och förlåta varandra. Förlåtelsen är i själva verket det största miraklet, det största undret, då våra överträdelser, stora som berg, kastas i havet. Så starka är de krafter som frigörs i bönen. Genom en enkel ärlig bön förändras det som verkligen behöver förändras, och så kan förlåtelsens under ske. ”Då skall också er Fader i himlen förlåta er era överträdelser”.