Upp 10:8–11 och Luk 19:45–48

Herre, var oss nära i alla våra böner, och låt oss, genom den heliga Cecilias förmedling, få svar och hjälp av din barmhärtighet.

Vi firar den heliga Cecilia, jungfru och martyr som vägrade att gifta sig med en hedning och istället lovade Kristus sin trohet! Vi ber om den heliga Cecilias förbön så att också vi går Kristus till mötes med trons lampor brinnande.

Johannes uppmanas att äta upp bokrullen, liksom profeterna Jeremia och Hesekiel före honom. Profetens ord måste först genomsyra profeten själv. ”Ta den och ät upp den. Den skall svida i din mage, men i din mun skall den vara söt som honung.” De svårsmälta delarna bör inte spottas ut, utan idisslas tills man känner sötman.

Jesus kastar ut alla som gör Guds hus till annat än ett bönens hus. Ja, Jesus vill driva ut allt också i dag som gör att kyrkan mer liknar ett rövarnäste än ett bönens hus. Men det gäller också mitt eget andliga liv. Jesus vill driva ut allt i mitt personliga liv som gör att mitt inre inte är ett bönens hus. När vi ser bristerna i kyrkan är det en kallelse till bön. Det måste börja med mig själv. Jag är ju själv ett hus för Gud, ett tempel för den helige Ande. Vi behöver själva vara beslutsamma: ”Jag vill vara ett bönens hus”.

Varje kristen har tillträde till Guds inneboende i sitt väsens innersta, Det är så viktigt att vårt inre får vara platser där Kristus är välkommen, där nåden inte blir avvisad utan får ett hem, att våra kroppar får vara sådana bönehus där nåden får en chans att stanna kvar och växa.

Allt vi gör bör ha sin begynnelse i vår bön och längtan. Vi bör först gå till vår längtan och vår bön innan vi börjar arbeta, äta, läsa, skriva, gå på sammanträde, samtala, vandra eller vad det nu än kan handla om.

Bönen är längtans ödemark, öknen, tårarnas dal, platsen för människans längtan, där det finns tid som inte är ockuperad och rum för att ta emot det som vi ännu inte känner till. Vår längtan och vårt sökande kommer alltid att belönas med gudomligt stöd.

Längtan drar oss tillbaka till oss själva men också till Gud. Här hjälper det inte att försöka begripa utan om att brinna av kärlek. Vi kan öva upp vår längtan genom hängiven bön, då vi skriker ut vår nöd inför Gud men längtan kan också tändas genom en flamma av insikt, då vi är stilla, tysta och mottagliga för det vi inte redan känner till.