Se hur Gud räcker dig sin hand

Evige Fader, du som först har älskat oss och tagit oss till dina barn, låt oss i Kristus nå den sanna frihet och det arv som du berett åt oss långt före världens skapelse.

Apg 6:1–7 och Joh 6:16–21

Låt oss ta tag i den hand som räcks till oss denna dag, Guds hand.

Vi kan varken klättra upp till Gud, eller dra ner honom till oss. Det är han som måste göra sig tillgänglig, nåbar, böja sig ner till oss. Det är detta han gör i Jesus Kristus, i inkarnationen och i påskmysteriet. Människan Jesus blir människans väg till Gud. Jesus har en mänsklig kropp, mänskligt medvetande, tankar, känslor, ja, han är allt det vi är. Men han är också helt och fullt Gud, den som skapat allt och upprätthåller allt, den som är allsmäktig, inrymd i det allra minsta överskrider han det högsta vi kan föreställa oss. Som Alan av Lille (1128–1203) säger: han är ”den begripliga sfär vars centrum finns överallt och periferi ingenstans”.

I sakramenten kan vi röra vid den mänsklige Jesus, hans kropp, hans sår, och därigenom möta Gud själv. Gud böjer sig ner och anpassar sig till oss och våra förutsättningar, begränsningar, förmågor, så att det kan bli ett verkligt möte mellan Gud och människa. Varje gång Jesus möter människor i evangelierna är det ett sakramentalt möte. Jesus har gjort hela tillvaron sakramental, till ett möte mellan Gud och människa.

Så mötte han lärjungarna på den stormiga sjön: "Det är jag, var inte rädda". Han finns där vårt liv stormar, han finns där för var och en av oss, i våra sår. När lärjungarna efter uppståndelsen möter sin korsfäste Herre är han kroppsligt sårad och uppstånden på en och samma gång. Eremiten och 1300-talsmystikern Julian av Norwich säger: ”Inför Gud är våra sår vår skönhet”. Vår död, våra sår och sjukdomar förvandlas i hans sår. Genom Kristi uppståndelse får vi tillbaka vår förlorade härlighet, vår skönhet. Att Jesu sår inte försvinner från hans uppståndna kropp är avgörande, eftersom det betyder att Jesus inte har lämnat oss, han har inte lämnat det mänskliga.

Hans uppståndna kropp uppenbarar målet, fullheten och avsikten för det mänskliga livet, vilket är: att vi i det mänskliga ”skall bli delaktiga av gudomlig natur”. Ja, uppståndelsen säger något absolut om Gud men också om oss, att vi inte är begränsade till denna värld, att vi är skapade för något ofattbart gott, något förunderligt vackert: himlen, den skönhet som ska frälsa hela den verklighet vi känner till. Så har odödligheten trängt in i vår materiella och jordiska värld och i våra mänskliga dödliga kroppar, den enda värld vi känner till, den värld som Gud har skapat och älskar och återlöser.