Förlåtelsen i Guds och människors värld

Jos 3:7–10a,11,13–17, Ps 114, Matt 18:21–19:1

Gud, vår Fader, av kärlek till den alltid rena Jungfrun gav den helige Maximilian Maria Kolbe sitt liv för sin broder och för människornas eviga väl. Ta emot hans böner för oss, och lär oss att kämpa för vår nästa till din ära och intill döden bli alltmer lika din Son, Jesus Kristus, vår Herre.

I dagens läsnignar möts förbundsarken och Jesus Kristus vid jordanfloden. Och det finns en hemlighet i detta, som S:t Bonaventura undervisar om. Vi ska liksom prästerna i första läsningen bli stilla inför förbundsarken. På förbundsarken fanns två keruber och detta är ett mysterium, för att vi ska lära känna det eviga livet, alltså lära känna Fadern och den han har sänt, Jesus Kristus. Så bör vi förundras som den ena keruben över Guds oändliga Vara, hans enhet, omätlighet, osynlighet och oändlighet men också som den andra keruben bör vi höja blicken och förundras över Treenigheten, personernas särdrag, Fadern, Sonen och den helige Ande, deras mångfald och utbredning i tiden.

Keruberna såg på varandra, med ansiktena ner mot nådastolen, locket på förbundsarken, symbolen för Jesus Kristus. Guds två grundläggande aspekter ser vi förenade i honom. Kristus uppenbarar Guds eviga omätbarhet i förening med Guds utbredande av sin godhet och kärlek, den barmhärtighet och förlåtelse som Jesu talar om i evangeliet i dag, som förlåter och efterskänker allt.

När vi i dag firar S:t Maximilian Maria Kolbe, ser vi hur viktigt det är att en människa öppnar sig för att ta emot förlåtelsen och försoningen i sitt liv. Han uppfyllde världen med väldoft, just därför att han förlät sin broder uppriktigt och genom det sätt varigenom han mötte alla offer och förbrytare under 2:a världskriget. I honom ser vi vad förlåtelsen åstadkommer och vi kan utifrånde tta få hjälp i hur vi ska bemöta offer och förbrytare i vår egen tid.

1939 befann sig Kolbe i klostret Niepokalanów bemötte de tyska soldaterna med kärlek, förlåtelse och barmhärtighet. Detta förvånade många soldater och blev till hjälp för deras omvändelse. Den 17 februari 1941 fördes han bort av Gestapo för sista gången. En dag beordrade kommendanten att några fångar skulle dö av svält som straff för att en fånge hade flytt. Kolbe erbjuder sig att ta en medfånges plats: ”Jag är en polsk katolsk präst, jag är gammal och vill ta hans plats, för han har fru och barn”. Han fördes bort för att dö av svält. Under två veckor hördes endast böner och andliga hymner i dödsbunkern. Kolbe hjälpte sina medfångar till en ”salig död”, ledde dem i bön in i evigheten. Vid vigilian till firandet av Marias Upptagning till Himmelen, 14 augusti 1941, dödades S:t Maximilian Maria Kolbe med en giftinjektion.