I kyrkan blir vi samlade

1 Kung 2:1–4,10–12, Mark 6:7–13

Herre, hör den heliga Agathas bön för oss och förlåt oss våra synder, ty hon behagade dig när hon utan att frukta döden höll fast vid Kristus och slog vakt om sin värdighet och renhet.

Vi ber om S:ta Agathas (cirka 231–251) förbön om beredskap för lidande och död, och om nåden att få dö en salig död.

Kung David närmar sig döden och förbereder sig själv och sin son Salomo för detta. Det är något också vi borde göra med våra anhöriga, inför vår egen död. Men då får vi komma ihåg att vi är inte ensamma i vår förberedelse inför lidande och död, utan vi har inlemmats i en ofattbar gemenskap med alla änglar, S:t Agatha och alla helgon. Vi kan räkna med detta himmelska stöd i våra liv. Det finns också ett stöd genom kyrkans enhet, förbön, vänskap och solidaritet. Ett tecken på att något inte står rätt till är om vi agerar på helt egen hand. Vi behöver kyrkan och vi behöver varandra, vi kan inte vara kristna på egen hand. Därför sänder Jesus ut lärjungarna två och två.

Jesus kallade till sig de tolv lärjungarna och sände ut dem, han kallade och sände. Samling och sändning, den dubbla liturgiska rörelsen som alltid riktas mot den andre. Eukaristin är till för världens skull. Men det finns ingen sändning utan samling. Vi behöver denna både yttre och inre samling i kyrkan, stillheten, tystnaden för att vara samlade i oss själva, så att kropp och själ vandrar tillsammans.

”När ni har tagit in i ett hus, så stanna där tills ni skall vidare.” I vår rastlösa tid säger Jesus att vi inte ska vara rädda för att stanna kvar, istället varnar han för ombytlighet och flyktighet, den rastlöshet som gör att man ständigt söker förändringar. Kärleken till förändringar är en huvudorsak till att människan mår dåligt. Lita istället på Gud och stanna i ditt hus. Förbli där du är, i lugn och frid, då kan Gud lättare ge oss det vi behöver, än om vi är ombytliga, flyttar runt, söker förändringar.

Vi är ämnade att vara som ett berg, en stad, ett tempel eller som ett träd, som står stadigt, som litar på Herren: "Han blir som ett träd planterat nära vatten. Det sträcker sina rötter mot bäcken. Det har inget att frukta av hettan, bladen är alltid gröna. Det ängslas inte under torra år, upphör inte att bära frukt” (Jer 17:8).

Kyrkan är också en samling, kyrkan hjälper oss att bli samlade, då vi kallas samman som en ”ecclesia”, runt Kyrkans tro. Vår egen personliga tro behöver harmonieras med Kyrkans Credo, tro, som också kallas symbola (σύμβολον), för det är något som håller samman, förenar och skyddar Guds mysterium från att bli en spegelbild av oss själva.