Kristi tro

Gud, alla goda gåvors givare, ge oss Andens ljus, så att vi ser din väg och villigt vandrar den.

1 Kung 18:20–39, Ps 16, Matt 5:17–19

Vi öppnar oss i dag för att ta emot trons gåva.

Herrens Ord ska aldrig och inte på något sätt försvinna, förgå, upphöra att gälla, utan fortsätta att verka och uppfylla. Innan Jesus går in i sitt lidande betonar han Guds ords eviga giltighet: ”Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå” (Matt 24:35). Det är hans ord och hans tro som gäller. Det är inte jag som tror, utan Kristus, den troende och trofaste. Därför är det som kampen på Karmel mellan baalsprofeterna och Elia, en troskamp, där Kristus själv måste stå som segrare i mitt liv. Kristi egen tro finns i centrum för förbundet mellan Gud och människa. Det är han som uppfyller Guds förväntan på människans tro, Jesus litar som människa fullkomligt på Fadern och Guds makt. Men också som Gud är han den som synliggör Guds trofasthet, han är den som håller sina löften, och det kan aldrig rubbas: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla … inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå”. Tydligare kan inte Guds trofasthet uttryckas, i Kristi person.

Och domen blir hård över den som upphäver något som hör till Guds ord, varje teolog, präst och biskop som gör det ”ska räknas som den minste i himmelriket”.

Trons nyckeln finns i det kristologiska dogmat (Chalcedon 451) som är absolut avgörande i Kyrkans tro. Att Kristus är sann Gud och sann människa i en enda person, två naturer utan sammanblandning i en person, innebär att Gud och människa kan bli ett, att äktenskapet mellan Gud och skapelsen är möjligt och kan fullbordas. Kristus är trons nyckel, centrum, modell och exempel. Han är den som tror och möjliggör tron, ”trons Upphovsman och Fullkomnare” (Hebr 12:2). Han har tro, ger tro och är tro. Han är Guds trofasta kärlek till människan och människans sanna gensvar till Gud, han är förbundet mellan Gud och människa, i sin person! Han har inte kommit för att nedbryta, förstöra och upplösa, utan istället för att ”plerosai”: för att fylla, se till att allt blir fyllt, uppfyllt eller färdigt.

Det finns ingenting i de heliga Skrifterna, varken stort eller smått, som inte har sin uppfyllelse, sin mening, som inte åstadkommer det Gud har avsett och vill. Fastän den skapade världen är flyktig kommer allt i Skriften att vara för evigt, eftersom allt är relaterat till människans frälsning. Som S:t Bonaventura skriver: ”Skriftens bok är närmare Livets bok än skapelsens bok, och därför kan den inte förbli ouppfylld”.