Så frågar jag mig:vem är Kristus?

Inte den historiske Jesus som vandrade vägarna i Galiléen,inte läraren som talade till folket vid sjöar och kullar.

Utan Kristus den som Paulus talade om.

Den uppståndne.

Den levande.

Ja, så säger orden:segraren över döden,han som graven inte kunde hålla kvar.

Så har man sagt i århundraden.

Men när orden har tystnat och tanken står ensam i stillheten återstår ändå frågan:

vem?

Teologin ger sina svar.

Den bygger sina formuleringar,väger sina begrepp,samlar sina beslut från konciliernas långa rådslag.

Där fastställs ord,definitioner formas,och trosbekännelser skrivs som väktare över mysteriet.

Men bakom alla dessa ordstår något som inte låter sig fångas.

För vad eller vem är Kristus egentligen?

Inte en formel i en trosbekännelse.

Inte en tanke som kan läggas i minnet.

Paulus tycks ana något djupare när han skriver att Kristus lever i människan.

Inte bara ovanför henne,inte bara i historien,utan i hennes eget hjärtas djup.

Som ett liv som väntar på att vakna.

Som ett ljus som inte tänds av världen och därför inte heller kan släckas av den.

Så kanske är frågan inte bara:

vem är Kristus?

Kanske är den djupare frågan den som Paulus själv antyder utan att helt säga den:

vad är Kristus?

Och när den frågan ställs i tystnad börjar svaret långsamt skymta —

inte i lärans ord utan i den stilla närvaro

som plötsligt kan kännas

i hjärtats djup.