Jesus bär sitt kors –tyngden av träet,stegen som vacklar,

blickar som ser men inte förstår.

Människor samlas.

Några hånar. Några sörjer. De flesta bara ser.

Som alltid när världen ställs inför något den inte kan ta in.

Och han faller.

Reser sig.

Faller igen.

Han säger:”Fader, förlåt dem,ty de vet inte vad de gör.”

Kärlek som inte upphör när den möter våld.

Kärlek som inte drar sig tillbaka när den blir sårad.

Och där på korset blir allt synligt.

På korset stannar allt.

Människans rädsla.Människans grymhet.Människans oförmåga att se.

Men också —

något annat.

En närvaro som inte lämnar även när kroppen ger efter.

”Det är fullbordat,”säger han.

Ett fullbordande –

att kärleken inte kan dödas.

Att livet inte upphör när formen faller.

Och där hon samtidigt kan ana

att det finns något som bär allt detta utan att brytas.

En kärlek som inte försvarar sig.

En stillhet som inte flyr.

Ett ljus som inte slocknar.