Apg 14:19–28 och Joh 14:27–31a
Gud, vår Fader, du som låter vårt eviga liv ta sin början i Kristi uppståndelse från de döda, ge oss en tro och ett hopp som aldrig tvivlar på att du håller vad du själv har lovat genom honom, Jesus Kristus, vår Herre.
Det finns en intimitet mellan Fadern och Sonen: ”världen måste få veta att jag älskar Fadern”. Sonen pekar alltid på Fadern eftersom Fadern är ursprunget: ”Fadern är större än jag”. Augustinermunkarna i Paris vid S:t Victor på 1100-talet betonade att Faderns kärlek kräver någon form av pluralitet, en oförgänglig som är älskad av den älskade, men den fullkomliga kärleken måste också involvera en tredje person, när de två förenas i en kärlek till den tredje. Den fullkomliga kärleken kan aldrig vara ensam och inte heller bara mellan två personer, liksom äktenskapets kärlek mellan man och kvinna behöver en tredje att älska, så måste Faderns och Sonens kärlek också förenas i den helige Ande. Den älskande, den älskade och den medälskade.
Så är kärleken en övning i att själv vara den som älskar, men också detta att ta emot och leva i att vara den som är älskad, och dessutom att vara medälskad av den som älskar och är älskad, alltså kärlek i gemenskap eller kärlek som bryter sig ut ur instängdheten i kärleken som endast en, eller mellan två och blir till en triadisk kärlek. Det skulle är ett sätt att beskriva kommunitetslivet, liveti gemenskap, livet i Kyrkan, att det handlar om att tillsammans med andra vara medälskade, men också att själva älska och vara älskad.
Victorianernas tänkande om den treeniga kärleken komtidigt in i den franciskanska rörelsen ogenom S:t Anttpnius av Padua ch vidare genom S:t Bonaventuras lärare Alexander av Hales. William av Champeaux, Peter Abelards lärare, etablerade med kungligt stöd klosterkyrkan S:t Victor i Paris 1108, som lockade lärda män, som Hugo av S:t Victor, predikanter, poeter, estetiker, som alla följde S:t Augustinus regel. De levde ett kommunitetsliv med starka liturgiska element, växte och fick stort inflytande genom att många andra kloster som följde Augustinus regel antog deras sätt att leva. Victorianernas tänkande påverkade de franciskanska teologerna redan genom S:t Antonius av Padua. Han hade augustinsk portugisisk bakgrund i en skola som var tränad i Paris av victorianerna och Antonius själv hade kontakt med denna skola genom vänskapen med Thomas Gallus, den siste victorianen.