DAGENS ORD

2 Mos 32:7–14, Ps 106, Joh 5:31–47

Ge oss, Herre, uthållighetens gode Ande, så att det blir vår lust att hålla dina bud och vi med bot och goda gärningar bereds för påskens högtid.

Vi vill ha bevis för Guds existens men missar att Gud redan är bevisad alltid och överallt: i skapelsens mäktiga manifestation av Guds mångfald, enhet och skönhet, i människans samvete och själsförmågor, i historiens olika tidsåldrar och varje människas historia som förvandlats till frälsningshistoria, i den heliga Skrift, i vägledningen från alla heliga mystiker och andliga vägledare, genom Kyrkans närvaro, sakrament och undervisning. Därför missförstod de flesta Jesus men också sådana som kyrkoläraren Anselm av Canterbury. Filosofen Immanuel Kant menade att Anselm formulerade ett så kallat ontologiskt gudsbevis i Proslogion, men det Anselm gör är att samtala med Gud, han ber och längtar och förklarar sin kärlek till Gud, trots att Gud, i sin godhet och rättvisa, fortsatt är obegriplig för Anselm.

I dag pekar Jesus på att det knappast saknas bevis för Guds existens, det saknas inte vittnesbörd om vem Jesus är. Men frågan Jesus ställer till sina medmänniskor och till oss är: älskar du Gud, älskar du Jesus, älskar du de himmelska tingen?

Är kärleken ditt fokus och ditt allt?

Vi är ofta så upptagna och uppfyllda av oss själva att vi inte ser Guds närvaro och kärlek. Vi söker bara vår egen ära, vad vi vill ha, vad vi tycker är åtråvärt, med resultatet att Gud försvinner för vår blick. Här handlar det inte om Gud utan om vår bortvändhet från Gud, bristen på kärlek till Gud: ”jag har förstått att ni inte har någon kärlek till Gud i era hjärtan” (ὅτι τὴν ἀγάπην τοῦ θεοῦ οὐκ ἔχετε ἐν ἑαυτοῖς). Gud har gjort och gör fortsatt allt för människan i sin stora kärlek. Allt är denna kärleks fel. Det var kärleken som först besegrade Kristus i himlen och förde honom ner från himlen till jorden, där han likt en galning berusad av kärlek, hoppade upp på korset för att omfamna oss.

Han är den som offrar sig själv för att rädda alla, för att förlåta allt, därför är huvudpunkten: ”jag säger detta för att ni skall bli räddade.” Det är Jesu fokus och uppdrag, som gäller än i dag. Därför firar vi den heliga Eukaristin, inte som en anklagelse utan för hela världens frälsning, ett kärlekens sakrament, en bön om att kärlekens inre öga ska öppnas, så att allt får omslutas av Guds kärlek, att vi ska se hur han är med oss alla dagar, dag efter dag, på vägen mot vårt eviga slutmål.