1 Kor 12:31–13:13 och Luk 7:31–35
Gud, du som skapat allt och leder världens gång, låt oss av allt vårt hjärta tjäna dig, så att vi inser vidden av din kärlek.
"I mig som solen om morgonen, får kärleken mitt hjärta att brista likt ett brutet knivblad" (Jacopone av Todi).
Människorna kunde inte känna igen Guds närvaro: varken i Johannes Döparen eller i Jesus. Det är ett återkommande problem, att människan rör sig på ett så ytligt plan att hon inte kan urskilja Guds röst och hans närvaro, det goda som finns i alla Guds verk. Därför ger Jesus ger en Hjälpare, den helige Ande. Han ger oss tillbaka det vi förlorat, Anden, för att vi konkret återigen, som i Edens lustgård, ska få erfara Guds kärlek och lära känna Gud, njuta av hans närvaro i allt.
Den helige Ande ingjuter kärleken i våra hjärtan för att vi ska se att hela vårt liv, historien, världen, skapelsen, är som man sa på 1200-talet: ”allt är kärlekens fel”.
Den franciskanske mystikern Jacopone av Todi (1236–1306) är liksom de flesta 1200-talsmystikerna upptagen med tanken att ge upp allt för kärleken, att: ”Förvandlas i Kristus som om hon var Kristus. Förenad med Gud, är hon helt gudomlig…” Intensiteten i denna kärlekens förening med Kristus är så stark att endast mystika paradoxer kan beskriva kärlekens avgrund. Det är som att gå in genom en hemlig dörr, en ny värld öppnas, där allt styrs av Guds överdrivna kärleks makt! Allting är denna kärleks fel. Det var kärleken som först besegrade Kristus i himlen och förde honom ner från himlen till jorden, där han likt en galning berusad av kärlek, hoppade upp på korset för att omfamna oss.
Själen har inte heller svårt att erkänna att hon blivit besegrad av kärlek i så hög grad att hon längtar efter döden.
"I mig som solen om morgonen, får kärleken mitt hjärta att brista likt ett brutet knivblad"
Denna längtan efter att utplånas i den kärlek som är Kristus beskriver Jacopone genom att upprepa ordet kärlek över 70 gånger, ofta i form av ”amor, amor Iesu”, i en av sina dikter:
”Kärlek, kärleks-Jesus, du allra mest eftersträvansvärda,
Kärlek, jag önskar att dö i din omfamning,
Kärlek, kärleks-Jesus, min sköna Brudgum,
Kärlek, kärlek, jag begär döden av dig.
Kärlek, kärleks-Jesus, så underbar,
Du ger dig själv till mig genom att förvandla mig till dig;
Jag erfar att jag växer mig mindre och mindre,
Kärlek, jag vet inte var jag är.
Jesus, mitt hopp, nedsänk mig i kärlekens avgrund.”