Mik 7:14–15, 18–20 och Luk 15:1–3, 11–32
Gud, vår Fader, redan här på jorden skänker du oss del i himlen. Led oss genom detta liv med nådens ord och sakrament till ljuset, där du bor.
Det finns många rörelser i denna liknelse om den förlorade sonen eller som den snarare borde heta: liknelsen om den barmhärtige fadern.
Det är viktigt att upptäcka att dessa rörelser också finns i våra egna liv: det som drar oss bort från Fadern, och ännu viktigare, att urskilja att det finns en rörelse tillbaka till Fadern. Rörelsen börjar och slutar hos Fadern. Hela tillvaron är en rörelse från Fadern genom Sonen och den helige Ande som drar allt skapat tillbaka till Fadern! När den yngste sonen är på väg bort till främmande land är han helt upptagen med sin egen rörelse. Men när han kom till sig själv, till besinning, då tar faderns rörelse över. Faderns kärlek drar den förlorade sonen tillbaka till sitt ursprung, den källa som nu också blivit hans mål.
Synden är denna förtvivlan som den förlorade sonen erfar, det som gör att vi misströstar om Guds barmhärtighet, vi sitter fast i oss själva, i vår egen självömkan och inkrökthet.
Så behöver också vi övervinna oss själva och vår instängdhet i oss själva, men ju längre Fadern får nå in i vårt väsens centrum med kärlekens och nådens gåva desto mer beroende blir vi av honom. Å andra sidan innebär det ökade beroendet av Gud också en ökad självständighet eftersom nåden verkar genom att frigöra och bota oss, vi blir äntligen oss själva i denna nyvunna frihet.
Den vackra dräkten, ringen och festmåltiden talar om det nya livet och nåden i återkomsten till Fadern. Vi är fria att äntligen bli oss själva. Att finna oss själva genom att röra oss ut från oss själva.
Vi förlorar oss i Fadern för att finna oss själv, i frihet och nåd, helt omslutna av Guds treeniga kärlek, Faderns passionerade kärlek, i Sonen och genom den helige Ande.
Nåden gör oss på en gång mer mänskliga och mer gudslika. Nådens liv är Faderns liv i Sonen genom den helige Ande som både gudomliggör och mänskliggör oss.