Jer 31:31–34, Ps 51, Matt 16:13–23
Herre, du som gjorde den helige Dominikus till en benådad förkunnare av sanningen, låt kyrkan än en gång bli stärkt av hans exempel och hans lära, och hör honom, när han driven av sin kärlek ber för oss.
”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka.” Tänk att Jesus valde en sådan som Petrus. Jesus såg inte till det yttre hos Petrus, utan till Petrus hjärta! Och så gör han också med dig, han ser inte till ditt yttre utan till ditt hjärta, till det du gör av kärlek till människorna, för deras eviga väl. Så låt oss i dag be om S:t Dominicus förbön, här i S:t Dominicus kapell, att vi liksom han får växa i kärlek till de som lämnat Kyrkan och med Guds hjälp vinna dem tillbaka, i vår tid och i vår kultur.
S:t Dominicus hade en särskild bön till Gud, nämligen om nåden av en sann kärlek som verksamt kunde sörja för och ombesörja människornas frälsning. Han menade att han först då verkligen skulle bli en lem i Kristus när han helt och hållet vigde sig åt uppgiften att vinna själarna, på samma sätt som vår Herre Jesus Kristus helt hade framburit sig själv för vår frälsning. Han var antänd av Guds kärleks eld.
Ja, S:t Dominicus hade en särskild kärlek till människorna och värnade om deras eviga väl. Han föddes 1170 i Spanien, i gamla Kastilien, dog den 6 augusti 1221 i Bologna. År 1191, när Dominicus befann sig i slutet av sina studier, drabbades Spanien av en svår hungersnöd. För att bidra med hjälp till katastrofen gav han då bort alla sina pengar, sålde sina kläder, möbler och sina värdefulla manuskript. När vännerna uttryckte sin förvåning över detta, svarade han: "Vill ni att jag ska studera denna simpla litteratur när människor dör av hunger?”
Julen 1203 fick Ärkebiskop i Lund, Anders Sunesen, ett intressant besök, det var biskop Diego av Azevedo och Dominicus som var på ett diplomatiskt uppdrag till Danmark för att hämta en brud till kronprins Ferdinand av Kastilien. Det var på denna resa S:t Dominicus fick kallelsen att leva ett fattigt liv som predikant, ett förkroppsligande av Jesu undervisning i evangelierna. Under denna resa mötte han många som var kritiska till Kyrkan och hade lämnat henne. Han förstod dem, solidariserade sig med dem och av kärlek till dem ville han leva ett liv i enkelhet i Jesu efterföljd, för han insåg att kyrkan måste föregå med gott exempel. Så ledde han och hans medbröder i predikarorden många tillbaka till Kyrkan och det är detta vi ber om i dag, för oss själva och människorna i vår egen kultur.