Apg 2:42–47, 1 Joh 5:1–6 och Joh 20:19–31

Barmhärtige, evige Gud, du som gjort oss till ditt eget folk och varje påsk förnyar vår tro, låt nådens gåvor växa till i oss, så att vi allt djupare fattar påskens hemlighet: vår helighet som döpta, vårt nya liv i Anden, vår värdighet som vunnits med Kristi dyrbara blod.

Vi firar i dag den gudomliga barmhärtighetens söndag. Det är just detta vi har gemensamt som kristna, att vi tillsammans vittnar inför en sårad värld, om att Guds barmhärtighets innersta står öppet för alla. Därför behöver vi allt djupare ta till oss och fatta påskens hemlighet: vår helighet som döpta, vårt nya liv i Anden, vår värdighet som vunnits med Kristi dyrbara blod.

På korset strömmar vattnet och blodet fram från Jesu öppnade sida. Det är dopet och Eukaristin, det är bikten som Jesus talar med sina apostlar om: ”Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna”, det är Andens och hela kyrkans liv, som kommer ur Jesu sår. Och vi kallas i dag att vittna om detta liv som fortsätter att strömma fram över vår värld från den korsfästes öppnade kropp. Korset är bröllopet där Gud öppnar sig själv och trolovar sig med mänskligheten. Som S:t Bonaventura skriver vid mitten av 1200-talet:

”Kristus på korset böjer sitt huvud, väntar på dig, för att få kyssa dig. Han sträcker ut sina armar, för att omfamna dig. Hans händer är öppna för att berika dig. Hans kropp är utsträckt, så att han kan ge sig helt och fullt till dig. Hans fötter är fastnaglade, för att förbli hos dig. Hans sida är öppen för dig, så att du kan träda in där” (Soliloquium).

Det är genom att se Jesu sår som lärjungarna hela tiden vet att de har blivit förlåtna. Eftersom de i hans sår mediterar över den gränslösa kärleken som flyter från hans hjärta, ett hjärta som slår för varje person. När Tomas rör vid Herrens sår är det ett direkt möte med Guds gränslösa barmhärtighet: "Min Herre och min Gud”. Här finns den kreativa dynamiken mellan Kyrkans allmänna universella tidslösa tro och hur det får sitt uttryck en människas liv. Vår tro är inte individuell, vi bestämmer inte över vår tro, det är Kyrkans tro grundad på apostlarnas vittnesbörd, men vi behöver ta emot tron i ett personligt konkret liv. Så att också vi från djupet av vårt hjärta kan säga: "Min Herre och min Gud”. Ja, Jesus ”jag älskar dig och jag vet att jag är älskad av dig, och jag älskar det liv du har gett mig, och jag älskar den värld som du har gett ditt liv för”.

Så ber vi i dag om att vi alla ska förtrösta mer och mer på Herren: ”Jesus, jag förtröstar på dig.” Så att vi, i vår tid, kan visa världen att Guds barmhärtighets famn står öppen för alla, att det finns nåd och hopp för alla människor.