4 Mos 21:4–9, Fil 2:6–11 och Joh 3:13–17
Fader, du ville att din ende Son skulle lida korsets död och rädda världen. Låt oss, som vet att korset leder till uppståndelsen, få del av dess frukt i himlen.
I dag firar vi det heliga korsets upphöjelse. Dagen efter invigningen av Gravkyrkan den 13 september år 335 sattes Jesu kors upp i Gravkyrkan för att vördas. Det kors som kejsar Konstatins mor Helena hade återfunnit i närheten av Golgata.
Vi övar oss i att stå nära korset, som hymnen säger: ”Tätt intill korset äro alla trygga. Bygga på korset är på klippan bygga. Misströstans klyfta kan det överbrygga. Korset, Guds vishet”.
”Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen”. Guds Son steg ner från himlen och blev människa och han steg upp igen som både Gud och människa, han upphöjdes på korset för att allt skulle bli helat och försonat, i honom. Så mycket älskade Gud världen att allt, även vi och vår materiella värld, ska stiga upp med den korsfäste och gudomliggöras.
Korset står som en mittpunkt i allt, som tillvarons centrum. Från korset drar Jesus Kristus alla till sig, som en universell kosmisk magnet. Korset är på en och samma gång utgångspunkt, centrum och mål, eftersom korset är upphöjt och leder till uppståndelsen och det eviga livet, slutmålet.
Korset är också en sanningens strålkastare, sanningens strålglans, som blottlägger sanningen om människan och Gud, om ont och gott, jord och himmel, demoner och änglar. Men det är en sanning som träder fram i ett kärleksfullt ljus, allt blir belyst med Guds barmhärtighets sken. Därför vågar vi se sanningen om oss själva i korsets ljus, nära korset vågar jag möta mig själv.
Gud har börjat regera från korset vilket betyder verklig förvandling. Tätt intill korset blir också jag förvandlad, också min död förvandlas på korset till paradisets port. Också mina lidanden, taggar, min förtvivlan, förvandlas, för korset kan som ingenting annat överbrygga min misströstan och mitt missmod. Korset visar hur långt Gud i sin godhet är beredd att gå för var och en av oss! Som den fullkomliga kärleken engagerar han sig själv i vårt frälsningsdrama, älskar människan som sitt eget kött och blod, så att han låter sig överges och dö som en syndare ”i vårt ställe”. Det är denna ofattbara kärlek vi möter här i Eukaristin, Kristi oändliga vilja att vänta på att den allra sista av hans skapade varelser frivilligt skall acceptera Guds erbjudande om kärlek. Det är grunden för hoppet om allas frälsning och det främsta tecknet för människans hopp, anledningen till korsen på våra anhörigas gravar och dödsannonser, för vi bär på ett hopp.