1 Mos 9:1–13, Ps 102, Mark 8:27–33
Gud, som leder och styr ditt folk, se i nåd till din tjänare påven Franciskus, som du har satt till herde för din kyrka. Låt honom i allt bli till ett föredöme för hjorden och tillsammans med den nå det eviga livet.
Vi ber särskilt för påven Franciskus om hälsa, frid och det eviga livets lön.
Gud sluter ett förbund med Noa och med alla levande varelser och tecknet på förbundet är regnbågen. Det är Gud som är trofast, han håller sitt förbund, han välsignar allt som han har skapat, och inneslutet i denna välsignelse är allt lidande, alla förluster och all smärta.
”Människosonen måste lida mycket”! Finns det något mer outhärdligt än att höra och se, känna, lukta och smaka andras lidande? Det är outhärdligt att ta del av andras lidanden, att känna hur man står där helt maktlös och ingenting kan göra. Det är omöjligt att som människa vandra genom livet utan att erfara andras lidanden. Lärjungarna ville naturligtvis inte höra talas om sin Mästares lidanden, men Jesus själv däremot gick rakt igenom både sitt eget och andras lidanden med vidöppna sinnen. Han lät sig beröras av de sjuka, de lidande, de fattiga, de utstötta, vi läser att hela hans inre sattes i rörelse i mötet med andra. Jesus har inte anseende till personen, han ser människan.
Lärjungarnas uppgift var att med öppna sinnen ta emot vad deras Mästare förmedlade, men de misslyckades, de var inte mottagliga, deras sinnen var stängda.
Rädslan och blockeringarna inför andras lidande får också andra konsekvenser, hoppet går förlorat. Petrus rädsla var så stor att han inte hörde att Mästaren faktiskt pekade på uppståndelsen och det eviga livet: ”Människosonen måste lida och bli dödad och uppstå efter tre dagar.”
Hela vårt liv och vår lycka är omfamnat i Mästarens lidande, död och uppståndelse, hans Påsk som också är vår påsk. Det är kärnan i förbundet mellan Gud och allt skapat. Våra och våra medmänniskors lidanden är helt inneslutna och omfamnade i hans lidande, men också vårt livs slutmål, meningen, hoppet och glädjen, är verklighet i honom. Utmaningen i dag är alltså att vara i honom, att förbli i honom, stanna kvar i honom: ”Jag i Kristus och Kristus i mig”.