DAGENS ORD
2 Krön 36:14–16, 19–23, Ef 2:4–10 och Joh 3:14–21
Himmelske Fader, genom ditt Ord, som blivit människa, försonar du oss människor med dig och med varandra. Låt oss därför med trons glädje och kärlekens iver bereda oss att fira påsk med honom, din Son Jesus Kristus.
Vi ber denna fjärde söndag i fastetiden om tro, hopp och kärlek för oss själva, Kyrkan och hela världen.
Den helige kyrkoläraren Anselm reflekterar över en tro som söker förstå. Han inser sin oförmåga att förstå Gud men han samtalar med Gud: ”jag längtar efter att i viss mån förstå din sanning, som mitt hjärta tror på och älskar. Jag försöker inte förstå för att kunna tro, utan jag tror för att kunna förstå. Ty detta tror jag även, att om jag inte trodde, så skulle jag inte förstå” (Proslogion 1). Så kommer Anselm fram till att Gud skänker människan en förståelse i tron som gör att vi kan förstå att Gud är som vi tror att han är enligt Kyrkans Credo: ”Och sannerligen tror vi att du är en varelse, än vilken intet fullkomligare kan föreställas” (Proslogion 2). Och han ser en utveckling av tron: ”Tack, nådige Herre, jag tackar dig, ty det jag förut trodde genom din nåd, förstår jag nu genom din upplysning, så att även om jag inte ville att du funnes till, kan jag inte annat än förstå att du finns till” (Proslogion 4). Man kan se det som att människan inte kan låta bli att tro, men att tron kan se ut på olika sätt och kan utvecklas.
Samtidigt som tro och vetande hör samman så är tron en gudomlig gåva. ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det”. Den helige Ande skänker oss en tro som inte kan skiljas från kärleken och hoppet. Det finns ingen gräns mellan tro, hopp och kärlek, där den ene finns så finns den andre. Så lär oss den kristna mystiken att föreningen med Gud endast kan ske bortom människans intellektuella förmåga, då det råder begreppsmässigt mörker, men det inre ögat är fyllt av ljus. Tron och föreningen med Gud kan endast ske genom kärleken. Kärleken överskrider tanken och lyfter människan upp till Gud. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv”. Endast kärleken förmår tränga fram till kärnan hos den andre, bortom tankar, bilder och begrepp, in i Guds verklighet. Det inre ögat är nu kärlekens öga.
Tron kan då förstås som visdom eller vetande som man vinner genom kärlek: kärlekens vetande. Vi erfar Gud genom kärleken. Vi kan känna honom, beröras, se och smaka honom. Som författaren till ”Icke-vetandets moln” skriver: ”Även om vi inte kan veta något om Gud kan vi älska honom. Genom kärlek kan man röra vid och omfamna honom, men aldrig genom tanken”.