Syr 2:1–11 och Mark 9:30–37
Allsmäktige Gud, låt oss så begrunda dina ord och dina underbara gärningar, att det vi gör och säger alltid kan behaga dig.
Som Jesu lärjungar måste vi sätta oss själva i bakgrunden för att vara allas tjänare. Men det paradoxala är att samtidigt som vi i vår frihet ställer våra liv till Guds förfogande för att vara allas tjänare så sätter Gud oss i förgrunden. Den vise Syrak frågar retoriskt: ”Se på den som levt i gångna tider: Har någon som litat på Herren blivit sviken? Har någon som stått fast i gudsfruktan blivit övergiven? Har någon åkallat Herren utan att bli hörd?” Och han svarar; Nej! Och det är detta nej vi ser i alla helgon, nej, Gud övergav dem inte, han förädlade dem, renade dem som guld renas i eld, han gjorde dem heliga! Därför ska vi ofta vända blicken till helgonen, och se hur de gett sina liv för Gud och varit hans trogna tjänare och tjänarinnor, så att vi ser oss själva i deras ljus. Vi kan se oss själva och våra liv i ljuset av hur Gud handlar med helgonen och själva sträva efter att bli helgon.
Ett helgon söker inte sitt eget bästa, utan andras, och blir så det Jesus söker efter: ”allas tjänare”. Ödmjukt får vi inse och bejaka att Gud vill använda oss, med alla våra brister. Jag behöver inte vara färdig, utan Gud använder mig just sådan som jag är, i det skick jag är och i min aktuella livssituation.
En nyckel till detta tjänande, som det innebär att vara Jesu lärjunge, är att vi gör det tillsammans. Ingen är ensam, vi är beroende av varandra och vi får hjälp av varandra. Kyrkans tro och liv är som en stor skatt som vi delar tillsammans. Vi behöver egentligen inte göra något alls, utan endast som Guds älskade barn ta för oss av de gåvor som finns och dela med oss. Det viktiga är att bejaka vårt beroende av Gud och av den segrande Kyrkan i himlen och den stridande Kyrkan på jorden. Ibland känns det som att detta stöd saknas men då får vi påminna oss om att även om de synliga bärarna saknas, så är vi hela tiden burna av kyrkans förbön, av alla helgon och mångfalden av änglar. När vår egen teologi och insikt vacklar, får vi hämta stöd hos kyrkolärarna. När modet sviktar får vi se på martyrerna. I och genom allt kan vi lita på att vi får den hjälp av Gud som vi behöver.