Apg 15:7–21 och Joh 15:9–11

Allsmäktige, evige Gud, du gjorde den helige biskopen Athanasios till förkämpe för tron på att din Son är Gud av evighet. Låt oss glädjas åt hans undervisning och beskydd, växa i kunskapen om dig och älska dig alltmer.

Vi firar idag den helige Athanasios, 300-talets Alexandria, biskop och kyrkolärare. Vi möter honom först som ung diakon vid kyrkomötet i Nicea år 325 med uppgiften att argumentera mot Arius utifrån att Sonen är av samma väsen som Fadern.

S:t Athanasios reflekterar mycket över vad det var som fick Gud att bli människa. För honom handlar det om att Gud ser sin egen skapelse lida, och därför väljer att av kärlek själv bli människa. Människans synd och elände framkallar så Guds kärlek, så att han skyndar till vår hjälp. Vi kan se det som en tolkning av det Jesus säger i dag: ”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.” Inkarnationen är så en förnyelse av skapelsen i form av en kärlek som går rakt in i det skapade. ”Vi är orsak till att han antog en kropp, och för vår frälsnings skull greps han av kärlek, blev människa och framträdde i en kropp”. Gud kan enligt S:t Athanasios inte stå ut med att människan, hans egen älskade skapelse, går under. Det kärleken har skapat kan inte överges utan endast fortsätta att älskas. Men nu sker det, alltså återställelsen, inte ovanifrån utan inifrån människan och i själva skapelsen.

Endast den som till fullo var människa kunde leva så inför Gud, som Gud önskade av människan, och bara den som till fullo var Gud kunde rädda människan. Det handlar om gudomliggörelsen (teosis) som innebär att Gud drar människan till sig själv och förvandlar henne i sig själv. Som han skriver: ”Ordet blev människa, för att människan skulle bli gudomlig”. Människans synd och elände är en form av avhumanisering och svaret på detta är gudomliggörelsen av Sonens mänsklighet. Gud, som i sin nåd, i sin evighet, inte kan besegras blir det som är sjukt. Så genom att ta upp den svaga varelsen i sitt eget liv, ärver människan Guds odödlighet. Det som är Sonens blir den skapades. Gud blir människa, för att människan skall bli Gud, men S:t Athanasius talar inte om att bli en andra Gud utan om att dras in i Guds eget liv. Det är inte en yttre välsignelse utan ett liv i Gud, så att Guds eget liv blir känt, erfaret och levt genom den skapades kött och ben. Då blir den inkarnerade Kristi styrka den mänskliga personens styrka. Jesu Kristi besegrande av döden blir mitt besegrande av döden. Hans uppståndelse, dödens omöjlighet att hålla honom bunden i graven, blir löftet om min egen frälsning, mitt eget övervinnande av min synds band. Inte för att jag har kraft att göra det, utan för att Gud i inkarnationen har dragit in mina försvagade lemmar i sina egna. Detta har erfarits i den kristna mystiken av bland andra S:ta Angela av Foligno som till sist inte kommer ihåg något annat än att hon hör orden: ”Du är jag och jag är du” (Tu es ego et ego sum tu). Gud blir jag, för att jag skall bli Gud.