Job 38:1,12–21,40:36–38, Ps 139, Luk 10:13–16
Fader, du som gjorde den helige Franciskus lik din Son, den fattige och ödmjuke, låt oss med glädje följa Kristi spår och i kärlekens glädje förenas med dig.
Vi firar i dag den helige Franciskus, och vi ber om hans förbön för FTO-kapitlet, för kyrkan, alla människor och hela skapelsen.
Job som talat så mycket, kapitel efter kapitel, säger till sist till Herren: ”vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen. En gång har jag talat, och nu säger jag inget mer, ja, två gånger, men jag gör det inte igen”. Något av detta finns också i Jesu verop och hans betoning av att människan främst måste omvända sig och bli lyssnande.
Detta kan vi känna igen i en franciskansk förståelse av relationen mellan det aktiva och kontemplativa livet. S:t Bonaventura undervisar om hur människan är skapad just för kontemplation, det var så det var för Adam och Eva i paradiset. Gud satte människan i njutningarnas paradis för att själva meningen med det mänskliga livet just är att njuta av Gud i allt vad det innebär att vara människa.
Att njuta av Gud med de fem sinnena, att ständigt ta till sig den glädje det är att känna en smak, en doft, en beröring, att skåda något eller att lyssna till tingen.
Att njuta av Gud i människans relation till sig själv, förundras över hur nära Gud är oss redan i vår natur, och ännu mer genom den helige Andes nåd.
Att njuta av Gud i kyrkans liv, i sakramenten, i kontemplationen över Guds väsen, hans makt och hans kärlek, den heliga Treenighetens mysterium och dess centrum i Jesus Kristus, vår Herre och Frälsare. Till sist behöver vi överlåta allt till Gud, dö med Kristus på korset, endast brinna av Guds kärleks eld.
Därför övar vi oss, som Job och som den helige Franciskus, i att sätta handen för munnen, och öppnar oss för kontemplationens fridfulla extas genom förundran över allt det som Gud ger oss av nåd. Efter det att S:t Franciskus hade varit bland människor så drog han sig alltid undan i stillhet och bön, kontemplation, också vi behöver finna vår balans mellan aktivitet och kontemplation, för att vi, som Jesus talar om i dagens evangelium, ska bli lyssnande och att inte avvisa honom. Vi behöver hjälpa varandra till denna balans, så att det finns tid och rum för Gud, ja, ordning för stillhet, tystnad, avskildhet, bön och kontemplation i våra alltför ofta överaktiva liv.