Filem v 7–20, Luk 17:20–25

Allsmäktige och barmhärtige Gud, driv bort ifrån oss allt som skadar oss, och låt oss, utan hinder till kropp eller själ, i frihet göra det goda som du har berett åt oss.

”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon … Nej, Guds rike är inom er.” På en sten utanför meditationshallen finns ett citat av den helige Leo den Store: “Kom ihåg, o människa, att värdigheten finns inom dig!”. Ja, värdigheten finns inom dig, Guds rike är inom dig.

Aposteln Paulus uppmanar Filemon att se på Onesimos på det sättet: ”både som människa och som kristen”. Det är något av vad det är att vara människa, på det helt naturliga planet, som Gud har skapat oss. Men också som kristna, i nådens rike, där den helige Ande tar sin boning i oss, Gud som själens främste gäst, den Älskade. Ur både aspekterna har människan en inre värdighet, en okränkbar värdighet, genom att vara Guds avbild.

Boethius (480–524) formulerade det klassiska personbegreppet, att människan är ”en rationell individuell substans”. Vi är för det första en individ (latin indiviʹduum ’något odelbart’): någon som är skild från alla andra men odelbar i sig själv, med en unik existens, en egen historia, en egen situation, egna relationer.

Sedan är vi substans, vilket betyder att vara identisk med sig själv, att vara ett jag, någon som aldrig kan upphävas.

Boethius menar att denna definition passar lika bra på Gud, änglar och människor. Att vara en mänsklig person betyder då att hamna på Guds och änglars sida, att delta i det himmelska livet.

Rickard av Sankt Victor (1110–1173) utvidgar förståelsen genom att i begreppet incommunicabilis uttrycka att människan är unik och varken kan kopieras eller upprepas, mitt allra djupaste jag är jag alldeles ensam om, unik och oersättlig. Till slut kommer kyrkan fram till insikten att den mänskliga personen är omöjlig att definiera, i personens definition ingår att hon är odefinierbar.

Människan är Guds avbild och ståthållare på jorden, ett ansikte öppet mot Gud och mot omvärlden, odefinierbar, ändlig men mottaglig för det oändliga.

Gud är ett djup utan botten men också människan, människans djup är oändligt och inget skapat kan fylla detta djup, ”bara i Gud finner jag ro”.

Vi lever ofta trångt i våra föreställningar och i våra hjärtan. Vi är större. Vi är ett stort mysterium. Människan kan ytterst endast i häpnad, förundran, hänförelse närma sig själv, skapelsen och Gud.