Upp 21: 9b–14 och Joh 1:45–51
Herre, ge oss något av den tro som tvingade den helige Bartolomaios att leva helt för din Son, och gör på apostolisk förbön din kyrka till frälsningens sakrament för alla folk.
Vi firar aposteln S:t Bartolomaios och ber om hans förbön om att också våra ögon ska öppnas mer och mer för vem Jesus är.
Traditionen identifierar aposteln S:t Bartolomaios med Natanael, som fördes av Filippos till Jesus. Filippos menade att de nu ”funnit den om vilken Mose hade skrivit i Lagen och som profeterna har skrivit om: Jesus från Nasaret, Josefs son”. Men Natanael var inte helt övertygad: ”Kan något gott komma från Nasaret?”. Dylika fördomar kan bero på okunskap, som här att han inte kände att Jesus inte bara var ”från Nasaret”, utan att han föddes i Betlehem. Detta kan lära oss att vi inte kan låta oss nöja med bara ord. För att lära känna Jesus behöver vi framför allt en levande erfarenhet: ”Kom och se!” Andras vittnesbörd är viktiga, tron förmedlas genom andra människors erfarenheter. Men vi behöver också själva personligen låta oss dras in i ett innerligt och djupt förhållande till Jesus!
Mötet med Jesus blir för Bartolomaios en erfarenhet, en erfarenhet av att vara sedd av en människa som var mer än människa. Jag såg under fikonträdet”. Det är Guds överskrift över allas våra liv: ”Jag såg dig”, ”Jag ser dig, jag vänder min blick till dig.” Då avlägger Natanael sin trosbekännelse: ”Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung”. Det är inte lika personlig bekännelse som Tomas: ”Min Herre och min Gud!” (Joh 20:28). Men hans bekännelse blir liksom en inledning till hela det fjärde evangeliet. Natanaels ord kastar ljus på på Jesu tvåfaldiga och komplementära identitet. Dels hans särskilda relation till Gud Fadern, vars enfödde Son han är, dels hans relation till Israels folk, till vars Konung han förklaras, den väntade Messias egen titel. Här finns den nödvändiga förståelsen av vem Jesu är som samtidigt både Gud och människat. Om vi bara förkunnar Jesu himmelska dimension, löper vi risken att av honom göra ett eteriskt och flummigt väsen. Och om vi däremot bara tar fasta på hans konkreta plats i historien, försummar vi den gudomliga dimensionen, som utmärker honom i hans väsen.
S:t Bartolomaios lär oss att Jesus ser på oss, vi är till i hans blick, och vi lyfter vår blick till honom, och umgås med Jesus som en vän om vi vet älskar oss och ser på oss. Det handlar om att, som S:t Augustinus säger, ”se på den som ser dig” (videntem videre), att se den seende och att i honom bli seende.
I själva verket finns det ingen tid eller plats där han inte ser på oss, allt låter oss ana Jesus. I allt ser han på oss. Kristi blick, Kristi ögon följer oss och vår bön är att låta honom se på oss, för det är egentligen Kristus som gör och är allt, men vi behöver i alla fall hålla fram vårt hjärta, ge honom det lilla vi kan och har. Det är allt, fast det egentligen är ett intet.