Jon 3:1–10 och Luk 11:29–32
Välsigna vår fastetid, Herre, så att vi genom yttre tukt får glädjen att bära frukt i goda gärningar. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre.
Så vänder vi ännu en gång om till Gud för att försonas och förenas med honom, med oss själva och med varandra.
”Då nu Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde inte så.” Först när det blir tydligt att synden står i relation till Gud, kan vi förstå hur det kommer sig att det endast är Gud som kan förlåta våra synder. Det är just detta som Jona-tecknet handlar om, att hela vår existens och vårt liv står i relation till Gud och att omvändelsen till Gud är nödvändig för att inte synden ska leda människan till slaveri, meningslöshet och den eviga döden.
Ingen människa, inget folk, ingen kultur, ingen tidsperiod kommer lindrigare undan än Nineves befolkning. Vi kommer alla att jämföras med detta folk, och det avgörande är om vi, vårt folk, i vår tid, har omvänt oss och våra liv till Gud, eller inte. Ingen kultur eller tid eller folk eller språk har något frikort som gör att relationen till Gud kan bortses ifrån.
Gud samlar så ett folk från alla folk, språk och kulturer i sin Kyrka och varje gång vi samlas står vi tillsammans med folket i Nineve, för att i sorgdräkt, aska och i ånger över våra synder omvända oss till Gud. Omvändelsen är personlig men samtidigt finns också något gemensamt, tidlöst, sant universellt, som förenar oss med hela skapelsen. I omvändelsen förenas vi verkligen i solidaritet med hela människosläktet och skapelsen. I Nineve utropade man ju: ”både människor och djur skall hölja sig i sorgdräkt och ropa till Gud med all makt.” Relationen till Gud hör samman med en universell kosmisk solidaritet mellan allt som finns till.
Vi kallas sålunda genom omvändelsen till att återuppbygga gemenskapen med Gud. Denna nåd är personlig och samtidigt gemensam och sant universell. Den gäller hela tillvaron ur alla aspekter, och den är konkret och aktiv just här i Eukaristin; för ”här finns något som är förmer än Jona!”