Heb 7:1–3, 15–17 och Mark 3:1–6

Allsmäktige, evige Gud, du som styr och uppehåller allt i himmel och på jord, hör vår bön och skänk din fred i våra dagar.

Vi ber om fred i världen, om enhet i kyrkan och om frid våra egna oroliga hjärtan.

Sabbaten är inte i första hand kronologisk tid utan den tid då Guds vilja sker, Guds tid, den goda tiden, den rätta tiden, den tid som inte redan är upptagen, då vi låter det ske som vi inte redan har i vår ägo, det vi inte redan känner till.

När Jesus botar sjuka på sabbaten är det för vår skull, hela hans mission är att vända Faderns blick till oss, att ställa oss under Faderns välsignelse. Sabbaten är verkligen en Faderns välsignelse, och som Gud ställer Sonen oss direkt i denna välsignelse, som Faderns älskade barn. Som människa är han präst för evigt, en sådan som Melkisedek, han visar det rätta sabbatsfirandet och den rätta mänskliga attityden inför Fadern. Inför Israels folk visar han sabbatens gudomliga ursprung och riktning, sabbaten är helgad åt den högste. När Guds folk inte förmår att bära fram de rätta offren till Fadern, inte uppfyller sabbatsbudet, så personifierar Jesus i sig själv hela gudsfolket, och bär fram hela skapelsens offer till Fadern! Han är den präst vi behöver.

Han gör det som medlare mellan Gud och människa. Han har i sin gudomliga natur upptagit den mänskliga naturen, han är föreningen av gudomligt och mänskligt. Jesus visar både som Gud och människa vad som är tillåtet att göra på sabbaten!

Jesus botade på sabbaten en man med förtvinad hand: kyrkans förtvinade hand är splittringen. Vi är inne i böneveckan för kristen enhet och Jesus kommer i dag till oss i vår splittring, liksom han kom till de sjuka i synagogan, på sabbaten. Kyrkan är Guds händer, vi är Guds händer i världen, men dessa händer är förtvinade, av splittringen. Händerna kan inte utföra det handarbete, det hantverk, som Gud vill. ”Stig upp och kom fram”, säger Herren. I evangeliet ser vi att det första steget är att erkänna sin sjukdom och räcka fram det sjuka till Herren: ”Håll fram handen”. Det kan vara det svåraste i det ekumeniska arbetet: ärligheten, sanningen, att erkänna faktum, att vi lever i splittringen! Vi behöver erkänna vår sjukdom inför den ende som kan bota oss: Försonaren, han som kommit för att bota, sammanfatta och förena allt, i sig själv. Endast i honom kan vi, med friska händer, samarbeta med Gud i återställandet av enheten.