top of page

Kontemplativt förhållningssätt

Tystnad, musik och mystik är nära varandra: som begreppet duende i flamencomusiken, en erfarenhet av extas, av enhet, av överskridande, tomhet, närvaro, födelse och död. Duende som är ett sufiskt begrepp, alltså har att göra med islamsk mystik och som är en av rötterna till flamencon. Det har skett ett utbyte av judisk, muslimsk och kristne mystik genom historien. Den franciskanske mystikern Ramon Llull (1232-1316) har kallats den första stora spanska mystikern, den första stora författaren på katalanska. Efter att ha studerat arabiska i nio år började sitt projekt att skriva den första och längsta versionen av ”den bästa boken i världen”. 1293 ikläddes han den franciskanska habiten och levde som en vandrande botgörare eller dåre. Han var bekant med Islam, påverkad av Al-Ghazzadi (död 1111) och andra sufiska mystiker och i sin bok om älskaren och den älskade skriver han uttryckligen att han följer sufisternas exempel eftersom de erbjuder ord av kärlek och korta exempel som inspirerar en person till stor hängivenhet.


Den amerikanske kompositören och musikfilosofen John Cage (1912-1992) skriver:

"Tystnad är inte akustiskt, det är en sinnesändring. En omvändelse” (1957).

Cage lär oss att förhålla oss till musik som om det vore en slags meditation, eller mer ett meditativt förhållningssätt, som anger hur vi bör förhålla oss till allt i tillvaron.

Det kontemplativ förhållningssättet är just denna sinnesändring då vi börjar lyssna på livet, verkligheten, det är ett uppvaknande till livet, vi börjar leva på nytt.

Den kristna djupmeditationen bör också vara en livshållning av förundran inför livets skönhet. För det första genom att med sina fem sinnen varsebli skapelsen: låta sig förundras och hänföras. Ingenting är längre dött, de döda tingen blir levande, de stumma tingen talar. Allting får ett ansikte, allting har ögon och mun, allting kommer oss till mötes som ett du.

Det är att leva öppet, att vara öppen, att höra hur skapelsen talar med oss, ser på oss, snart avslöjar naturen sin hemlighet, sin enhet med Gud sin Skapare, och jag upptäcker och ser Guds signatur. När vi umgås med tingen blir vi ett med dem, och i dem kan vi känna igen vårt eget väsen, och blir själva igenkända.

Så blir tystnaden inte en avsaknad av ljud utan ett lyssnande på verkligheten, allt får vara som det är… Genom det rena lyssnandet kommer vi i verklig kontakt med skapelsen och dess Skapare.

Så behöver vi också se på våra medmänniskor, och inte minst oss själva. Att förundra sig över sig själv, är något verkligt mystikt och kristet och mänskligt och gudomligt: låta mötet med sig själv vara att gå in i det heliga, att möta Gud i och genom sig själv, sin kropp, sina förmågor, personlighet, känslor och så vidare: ”underbart har du skapat mig, min Herre och Gud.” Du är mycket mer än du tror, än du kan ana, du är ett mysterium, du är oändlig, ty du är av Gud.

Men inte bara vårt vara utan också vårt aktiva liv, vårt arbete, behöver vara meditativt, genomsyras av en kontemplativ hållning, förhållningssätt. Det är att låta meditationen liksom gå in i dialog med vårt aktiva liv, som in- och utandning. Att bära med sig stillheten och den inre samlingen i det vi gör. Då kan hela livet bli som en kreativ spännande balans mellan det aktiva och det kontemplativa, tystnaden och talet, varandet och görat… Och jag kan när som helst få kontakt med min inre stillhet, tystnad och samling, bara genom att lyssna till min andning. Det är som att ständigt på nytt dö in i livet. Vid varje utandning återvänder jag till Gud och förlorar mig i honom. Varje inandning uppstår jag i Gud, mer och mer förankrad i honom, transparent för honom, renare, mer vittnande om honom. Det är ett oupphörligt döende och pånyttfödande. I vårt arbete kan vi också låta vårt lilla jag dö och i detta döende ge rum åt Gud, hans vilja och handlande, så att det inte längre är jag som handlar, utan han som handlar i mig.


Världen och livet visar sig själv för oss mycket utifrån var vi själva tittar, lyssnar, vart vårt fokus finns, vår tyngdpunkt. Om vi lägger tyngpunkten på det som är allra djupast inom oss själva, det gudomliga varat, då kan vi överallt se och höra och upptäcka detta gudomliga liv. Hjärtats djupaste djup är också världens djupaste grund. Då behöver vi inte gå på museum för att se ett konstverk, för allting blir till skön konst. Vi behöver inte gå på konsert för att lyssna till vacker musik, hela tillvaron genomsyras av underbara klanger, harmonier och toner.

Den gamla världen går upp i rök och en ny värld vaknar till liv, en värld som skapas varje ögonblick, en värld som sjunger om Guds kärlek i tonarter som sträcker sig från lidande till vibrerande glädjefylld extas.

Det handlar mycket om ett återupptäckande av skönheten och förundran: Inför Treenighetens härlighet i skapelsen behöver vi i vår tid gå in i ett betraktande av skönhetens under. I det moderna samhället blir vi känslolösa ”inte därför att det saknas under utan därför att det saknas häpnad” (Chesterton).

Ofta är vi inte öppna för skapelsens under, kallelse, dragningen till Skaparen, utan begränsar oss, vi hämmas, bromsar detta liv som vill komma till uttryck och förvandla allt. Vi behöver en kontemplativ attityd gentemot allt, ett kontemplativt betraktande, kontemplativt förhållningssätt.

”Gud, tack för denna vanliga dag; den är dyrbarare för mig än varje stor händelse eller upplevelse därför att jag där särskilt vet att du alltid är hos mig, att vardagslivet har en mening, att ingenting är utanför dig… Tack för dessa vanliga människor”. En bön skriven av arbetarprästen Egied van Broeckhoven 1933-1967 (34 år).

Vi behöver öva oss i att leva med en kontemplativ hållning till allt: Gud allt i alla: ”Att söka och finna Gud i allt och alla”, den jesuitiska spiritualitetens kärna.

Vi tror alltid att det finns någon mer ideal miljö, plats, situation, tidpunkt då vi kan komma närmare Gud men. Gud kan endast verka i det som är våra liv, konkret på alla sätt: just här och nu, är den bästa platsen och tiden för att lära känna Herren!

Våra liv kan få en kontemplativ dimension, genom att vi söker och finner Gud i allt och alla. Att leva i världen, öppna för världen, men med en inre stillhet och ro:

”Jag upplevde hur föga kontemplativt jag betraktar Guds vittnesbörd: blommorna, fåglarna, naturen, människornas vänskap, min vän. Det sista lät mig se hur jag gör mig pseudoproblem i brist på kontemplativ ro. När Gud vill vidröra mig mycket djupt kommer han nog att göra detta på ett sätt som medför ro; jag behöver därvid varken spänna mig övermåttan eller psykologiskt bekymra mig; jag gör helt enkelt vad jag kan och bör göra, rofyllt, av kärlek till honom”  (16 mars 1960).

Vi behöver inte leva avskiljda från världen för att leva kontemplativt. Utan som 1200-talets mystiker upptäckte: ”hela världen är mitt kloster”. Det finns en stillhet, tystnad, frid, tillbedjan, djupt inom oss, i vårt allra innersta, det är i själva verket vår sanna identitet. Vi kan leva kontemplativt i världen: ”kontemplativ i handling” i allt det vi gör, i att ”Söka och finna Gud i allting”. Gud vill möta oss överallt.


Vi finner Gud överallt: i sömnen, i bönen, i naturen, i vår granne, i affären, i allt och alla, överallt. Gud vill möta oss i allt, genom allt och överallt. Treenighetens mysterium möter oss i allt och alla, vi är aldrig utan Gud: Fadern, Sonen och den helige Ande!

Det kan bli en grundton i tillvaron, att vi bejakar det liv som vi tagit emot i vårt dop, som lever i oss. Den heliga Treenigheten har ett tempel i oss, bor i oss, med en inre frid, stillhet, tystnad, lovsång. Om vi förblir i denna atmosfär, i friden, tystnaden, tillbedjan, klarar vi lättare av kriser, lidanden och svårigheter.

Att säga ja till Kristus i allt, i varje situation, på varje plats, i varje tid. Att låta den helige Ande möta mindre och mindre motstånd i oss.

Någon har sagt att ”den högsta formen av mänsklig aktivitet är det passiva gudsmottagandet.”

Den högsta formen av mänsklig aktivitet är att ”vara mottagande”, ”att ta emot”, ”att vara tacksam”, ”lovsjungande”. Alltså något aktivt och passivt på en och samma gång. ”Att göra det vi kan och bör göra”, det är något aktivt, men att göra det ”rofyllt och av kärlek”, är något passivt, ett mottagande. Hur ser denna balans ut i våra liv mellan aktivitet och passivitet, bön och arbete, vila och aktivitet, kontemplation och handling?

Det kontemplativa förhållningssättet kan beskrivas som ett frigörande från tankarnas och aktiviteternas väg, att släppa taget, och börja om, på nytt. Vi släpper taget om allt eget för att betrakta Gud, upplyfta våra hjärtan till honom. Vi förtröstar på att allt annat som vi behöver kommer att ges oss bara vi behåller vår inriktning mot Herren.


Teresa av Jesus och minnet

Det var något som var centralt för Teresa av Avila/Teresa av Jesus (1515-1582). På 1500-talet förnyade hon karmelitorden och hon lär oss är att tankarna inte är det viktiga. Vi har en tendens att identifiera bönen med tankeverksamhet. Redan Mäster Eckehart sade, att en tänkt Gud försvinner mycket fort, men den äkta och sanne Guden försvinner aldrig. Det finns något djupare än det vi kan fånga in med våra tankar.

Teresa återkommer gång på gång till vår oförmåga att hålla tankarna i styr. Det har något med Guds pedagogik eller med Guds humor att göra, för det gör oss lite ödmjuka, när det går upp för oss att vi inte kan fånga in Gud med våra tankar.

Vi skulle ju så gärna vilja kontrollera våra tankar, vilja samla oss och ha goda och fina tankar. Men rätt snart märker vi att tankarna, som Teresa säger, antingen är som nattfjärilar, som kretsar kring ljuset och flyger hit och dit, eller som vilda hästar, som drar oss någon annanstans. Vi behöver acceptera att vi inte kan kontrollera våra tankar, för vi utsätts ständigt för olika stimuli, genom media, genom reklam, genom det liv vi lever. Det är så mycket onödigt som fastnar på vår inre näthinna, som gör att våra tankar flyger och far.


Bön är inte i första hand att kunna koncentrera sin tankeverksamhet. Teresa vill visa en annan dimension som hon kallar minne.

När hon talar om minne är det lite annorlunda än det vi menar med minne i vår tid. Minnet är något djupare, ett metafysiskt minne, en erinran om att vi är skapade till Guds avbild och hör ihop med honom. Som skapade varelser är vi skapade till Guds avbild. Någonting av den djupa insikten finns kvar i människor.

Den kristna människan, den döpta människan, är dessutom infogad i Kristi mysterium. Kristi kors och uppståndelse, påskens mysterium har blivit hennes innersta existens. Minnet har fyllts med ett minne av Kristusmysteriet. Det ligger djupare än tankarna och begreppen. Det gör att den kristna människan, ibland utan att reflektera, anar att det hon lider inte bara är något likgiltigt och smärtsamt, utan det är något som förenar henne med Kristus. Det hon gläder sig över, det som fyller henne med lycka, är inte bara något som berör henne utan en försmak av den eviga lycksaligheten. En insikt i att det finns en djupdimension i hennes tillvaro. Minnet riktar henne inte bara bakåt, till det vi har varit med om, utan det riktar oss också framåt mot evigheten. Vi kommer från Gud, vi är på väg med Gud och vi går till Gud. Han är horisonten i allt det som sker. Vår historia är frälsningshistoria.

Bön och meditation hjälper oss att finna vår grund i Kristi frälsningsmysterium, att se att det vi tydligast erfar i bönen, är en ständig förening med Kristus.

Ju längre vi kommer på vägen, desto mer blir minnet bara en enkel kärleksfull uppmärksamhet på Kristus, att vara i Jesu närvaro, i Jesu sällskap. Jesus finns i vårt inre: ”Vi behöver inte höja rösten för att tala med honom” (Teresa i FV 29,5).


Teresa menar att vi har ett minne av att vi har sällskap inom oss. Gud är oss närmare än vi är oss själva. Han är inte utanför oss, utan i det som vi är, är han också med. Han lever i oss. Vi är så djupt förenade i honom att vi inte kan tänka oss själva utan honom. Jag blir vad jag är, eftersom Jesus ser på mig med sin kärlek och omtänksamhet.

Teresa betonar mycket starkt Jesu blick. Detsamma ser vi i evangeliet. Jesus ser på en människa och bara det förändrar henne.

Han tar aldrig sin blick ifrån dig (Teresa FV 26,3). ”Om möjligt är bör vi ägna oss åt att se på honom som ser på oss, bli kvar hos honom, tala med honom, be till honom, ödmjuka oss inför honom, ha vår glädje i honom” (Teresa Liv 13,22). Vila dig under hans kärleksfulla blick, förbli i hans kärlek, låt dig älskas av honom.

När vi ber syftar vi till kontemplation, bönens högsta stadium. När vi hör ordet kontemplation, som betyder betraktande, tänker vi först att det är vi som betraktar Jesus. Men egentligen är det är han som betraktar oss. Det är det perspektivet som kan förändra allt. Bönen är i första hand hans handlande i mig, hans tilltal till mig. Det är en befriande tanke för människor.

Men det är Du som kommer in i mitt liv. Det är Du som ser på mig. Det är Du som talar till mig. Det är Du som visar mig Din kärlek. Gud är den handlande i bönen.

Jag låter det bara ske. Teresa vill hjälpa oss att knyta vår andliga erfarenhet till minnet av Kristi mysterier i alla dess aspekter, att koppla det vi upplever till det han vill göra för världens frälsning, så att hans mysterium blir konkret verklighet i vårt liv.


Allt detta kan vi till sist sammanfatta med: att vara hos Jesus, att bli kvar hos Jesus och se att det vi i bönen tar emot utgör vår delaktighet i hans mysterium och i hans verklighet.

Kristi mysterium blir sakramentalt närvarande på altaret.

I sina ord och sina sakrament talar han direkt till oss.

21 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Yorumlar


bottom of page