I den intima relationen mellan vår själ och honom, uppmanar Bonaventura oss att alltid säga till Herren:
Det är Dig jag söker,
det är Dig jag hoppas på,
det är Dig jag längtar efter,
det är till Dig jag upplyfter mig,
det är Dig jag tar emot,
det är Dig jag upphöjer och
Dig jag ytterst håller mig fast vid.
Bonaventura har en cirkulär franciskansk verklighetsförståelse.
Allt har utgått från Fadern och är på väg att genom den helige dras tillbaka till Fadern i en rörelse där Sonen är centrum i allt.
Vi är kallade att förundras: över skapelsen, människan och nu Gud själv:
hans Vara, Godhet, Kärleken.
Treenigheten och Sonen som alltings mittpunkt.
Moder Teresa och Credot
För S:ta Moder Teresa av Calcutta var det viktigaste att bära med sig Kyrkans tro.
Det handlar om att låta det vara det viktigaste, det vi håller oss fast vid.
Jag har upptäckt denna hemlighet: det är det som ger mig allra djupast tillfredställelse att tänka på, att reflektera över, att jag själv lever i Fadern, Sonen och den helige Ande.
Det är denna övning Bonaventura ger sina läsare i kapitel 5-6 av Itinerarium mentis in Deum.
Öva sig i att göra Trosbekännelsen till sin egen.
Att släppa in Treenigheten i sitt liv, deras kärlek, som ska förvandla allt.
Jag tror att Bonaventura i kapitel fem och sex ville ge sina läsare övningar i att läsa Skriften och kyrkofäderna för att låta den teologiska kunskapen övergå i visdom, erfarenhet av vem Gud är, som vara och godhet, som Treenigheten och som Jesus Kristus, själva mittpunkten i hela tillvaron.
I kapitel fem och sex vänds läsaren uppåt, i kontemplation över Guds Vara och Godhet, det som är ovanför (supra) människan. Det handlar först om Bonaventuras förståelse av varandets analogi (analogia entis) genom att först fästa ”blicken på själva Varat” och att ”han som är (2 Mos 3:14), är Guds första namn” (5.2.1). Övningen består i att ”fästa blicken vid Varat självt”, och se att själva varat är så säkert att det i sig själv inte kan föreställas att inte finnas. Det är också en övning i förundran (admirationem), för människan förfogar över något genom vilket hon kan lyftas till förundran över Varat just eftersom hon själv har del i detta Vara (5.7.1–2). Här är det förundran som gäller. Gud behöver inte bevisas eftersom han redan är närvarande i skapelsen som Guds första bok, Gud är redan närvarande alltid och överallt. Här ska läsaren träna sig i att kontemplera Guds Vara som ”det första och ytterst sista, ursprunget och sammanfattningen av alla ting” (5.8.1), som ”omgärdar och därför träder in i all varaktighet, som om det på en och samma gång var dess mittpunkt och periferi” (5.8.2), som är ”helt inom och helt utom alla ting […] ”den begripliga sfär vars centrum finns överallt och periferi ingenstans” (5.8.3–3a), ”medan det förblir orörligt ger det rörelse åt allt” (5.8.4), som är ”inom allt men inte inlåst, utom allt men inte utestängt, över allt men inte på avstånd, under allt men inte förnedrat” (5.8.5).
I det sjätte kapitlet får läsaren kontemplera över Guds Godhet, kärlekens utbredande inom och utom Gud. Gud är det högsta Goda, den kärlek som breder ut sig i Gud själv som Treenigheten, Fadern, Sonen och den helige Ande. Han beskriver Gud som ”ett evigt medregerande, en älskad och en medälskad, den ene född och den andre utandad, det vill säga Fadern och Sonen och den Helige Ande. Annars hade det högsta goda inte funnits, för då skulle det inte vara det högsta självutbredandet” (6.2.4a). Den ene älskar, den andre är älskad (dilectus) och den tredje är medälskad (condilectus). Hela tillvaron är för Bonaventura trinitarisk, trefaldig. Det finns en form av pluralitet i Gud själv, en oförgänglig som är älskad av den älskade, men den fullkomliga kärleken måste involvera en tredje person, när de två förenas i en kärlek till den tredje, den medälskade. Det högsta Goda är inte något annat än Fadern och Sonen och den helige Ande, på grund av dess överväldigande självutbredande.
Vidare är detta en kärlek som breder ut sig i en oändlig mångfald utanför Gud, i allt osynligt och synligt, i skapelsen, i vår värld. Det är en övning i att se Gud som en samtidigt oupplöslig enhet och en oändligt kreativ mångfald.
En övning i att se Treenigheten, se och leva i kärleken mellan Fadern, Sonen och den helige Ande.
Det sjätte kapitlet leder över till en övning i att se hela tillvarons mittpunkt i Sonen. Det är en övning i att se hela tillvarons mittpunkt i Sonen. I Kristus” fortsätter alla motsatser utan avbrott att försonas på ett förunderligt vis.”Se in i nådastolen och förundras över att i Kristus” (6.6.1a) fortsätter alla motsatser utan avbrott att försonas på ett förunderligt vis. I Jesus Kristus förenas monad och duad till en triad. Han är en Gud i enheten av Guds väsen i förening med att han i sitt gudomliga väsen har upptagit två mänskliga substanser, den ena är ande och den andra kött. Jesus Kristus är så föreningen av en gudomlig och två mänskliga substanser som leder Bonaventura fram till den märkliga, och provocerande, formuleringen ”substansernas trefaldighet”. Ett annat sammanförande av motsatser i Kristus är mellan en enhällig överenskommelse tillsammans med viljornas mångfald. De tre personerna i Treenigheten har inte sin egen vilja, eftersom det skulle innebära ett flertal viljor inom Gudomen. Det finns bara en enhällig och samstämmig vilja i Gud. Bonaventuras kommentar om flertal viljor (pluralit volontem) beskriver inte Gudomen utan den personliga föreningen i en dualitet av naturer, en gudomlig och en människa, i Jesus Kristus. Eftersom den gudomliga viljan är en del av den gudomliga naturen och den mänskliga viljan är en del av varje mänsklig natur, finns det i Kristus ett flertal (en dualitet) av viljor, en gudomlig och en mänsklig, som är helt harmonierade med varandra. Så sammanfaller den gudomliga samstämmiga viljan med de två viljorna i Kristus. Övningen här består i att skåda Sonen, Jesus Kristus, och hur förunderligt förenad det mänskliga och gudomliga är i honom. Att se hur han försonar alla motsatser inkarnationen och på korset. Vi övar oss i att se det fulländade i vår egen mänsklighet genom den osannolika föreningen av gudomligt och mänskligt i Jesu Kristi person. Vår mänskliga natur har tagits upp i Kristi gudomliga natur, blivit älskad som Guds eget kött och blod, blivit fulländad, helad, upprättad, gudomliggjord, i Kristus.
Bonaventura förstår historien som en form av cirkulär rörelse. Tidens cirkel utgår från Fadern, genom Kristus, tillbaka till Fadern, där den enskilda individens cirkulära rörelse från Gud till Gud överförs till ett cirkulärt koncept för hela världshistorien. Historien består av två korresponderande rörelser, egressus (utgående) och regressus (återgående). Kristus är vändpunkten i dessa rörelser och ett centrum som både delar upp och förenar. Kristus är den förlorade mittpunkten som återfinns genom mötet mellan korsets horisontella och vertikala linjer och på detta sätt löser Kristus världshistoriens geometriska problem. Tiden är framför allt skapelsens tid som ordnar allt skapat utifrån att allt utgår från och återvänder till Gud och därför handlar om en frälsande tid eller frälsningshistoria. Korset definierar den absoluta mittpunkten i cirkeln genom de vertikala och horisontella linjerna som möts i mitten. Mittpunkten, för varje människa och för hela mänsklighetens historia, det som förlorats blir återfunnet genom korset. Bonaventuras tänkande om denna mittpunkt är som ett sammanförande av motsatser. Kristus försonar det första och sista, det högsta och lägsta, ande och materia, enhet och mångfald, alla motsatser i sig själv som både Gud och människa.
Sonen är centrum eller den medlande mittpunkten i Gud.
Fadern: utgivande och kommunicerande
Anden: mottagande och receptiv
Sonen: står i mitten av Treenigheten och är både kommunicerande och receptiv.
Extasen, känslorna, övergångarna
Det sjunde och sista kapitlet tar upp det som är bortom allt det som tidigare berörts, skapelsen, människan, varat, godheten. Franciskus transitus är förebilden för den sista övergången, från en värld till en annan, nu är det vi själva som måste dö, överfaras, korsas.
Allt utgår från Franciskus stigmata, som var en kärlekens förvandling i den korsfäste. Franciskus visar att människan måste låta sig antändas av Guds kärleks eld, så att människohjärtat mjuknar och likt järnet, smälter, och med den korsfästes brinnande kärlek kan ta emot avtrycket av den korsfäste i sin kropp. Genom kärlekens förening med den korsfäste blir vi korsmärkta. Det är Franciskus påsk, hans överfärd, förvandling. Han vilar med Kristus i graven som om han vore död på utsidan men kände rösten som kallade honom tillbaka till livet. Hans kropp var märkt av döden och ändå var det det eviga livet som verkade i honom och drog honom till paradiset. Det sjunde kapitlet, handlar om landet bortom, tystnadens, mystikens, den extatiska kärleksdöden, den tro som förkroppsligades i Franciskus, när han vändes ut och in, så att hans själ strålade fram i kroppen. Den inkarnerade tron, som gått från ord till erfarenhet och förening med Gud, både själslig och kroppslig. Nu handlar allt om längtan och om att vara antänd med den helige Andes eld, som Kristus har sänt till jorden. ”Sök inte ljuset och klarheten utan att vara fullständigt antänd av elden som för oss över till Gud” (7.6.1). Som Kristus tände med hettan i sitt eget brinnande lidande. […] ”Var och en som älskar denna död kan se Gud, eftersom detta utan tvivel är sant att Ingen människa kan se mig och leva” (7.6.3). I denna radikala mystik vänds allt liksom ut och in. När det står att ingen människa kan se Gud och leva betyder det för Bonaventura just att vi genom att älska och förenar våra liv med Kristi död kan se Gud. Den sista övningen handlar om att dö med Kristus på korset, att som Franciskus bli förvandlad i Kristi kärlek, vara antänd den helige Andes kärleks eld, som Kristus tänt på korset.
Övning 5
Det är en övning i att vara samstämmig med Kyrkans tro, att leva med Kyrkans Credo: Treenigheten.
Låta detta bli det viktigaste i livet.
Öva sig i att flytta tyngdpunkten, vad är det som är centrum i tillvaron, i mitt liv, i historien, i Kyrkan, i skapelsen?
Öva sig i att se hur alla motsatser försonas på korset.
Att bli vän med och att lita på den tro som är Kyrkans tro, att falla i Kyrkans famn!
Den sista övningen är, som vi tog upp i det första föredraget, att låta sig bli upptänd av extatisk kärlek som S:t Franciskus.
Att brinna av den helige Andes kärlek, den eld som Jesus tände genom sin passion.