Bibelmeditation på Påskdagen

Påsken 2026

Vi ber med Per Mases: ”Herre, fyll mitt hjärta med din kärlek. Amen.”

”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken” (1 Kor 13).

Vi läser i Johannesevangeliets 20:e kapitel att Maria från Magdala tidigt på påskdagsmorgonen kom ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon förstod inte vad som hade hänt, inte heller Petrus och den andre lärjungen, som Jesus älskade. De förstod inte med sina förnuft utan det var mer ett kärlekens vetande, en djupare insikt och medvetenhet om kärlek.

Den heliga Maria från Magdala har vördats mycket i kyrkans historia, vi borde göra det igen. Hon avbildas ofta med röda kläder på grund av hennes stora kärlek och hängivenhet. Hon representerar kärleken och den förvandlande kraften i Kristi uppståndelse. Men också Petrus hade en särskilt brinnande kärlek till Jesus och Johannes, den lärjunge som Jesus älskade.

Detta kärlekens vetande är avgörande för kyrkan. Det är själva attraktionskraften i Kyrkan, det som har att göra med vår tillbedjan, vår hängivenhet, vår iver att följa Jesus, vara nära och älska honom. Innan lärjungarna förstod att Jesus var uppstånden visade de honom sin kärlek. Det är denna kärlek som håller ihop hela Jesu liv, hans människoblivande, lidande, död, begravning, uppståndelse. Det som Maria från Magdala, Petrus och Johannes gör i kärlek sker i dialog med Jesu kärlek. Det är denna dialogiska kärlek som reser de döda från graven, skingrar mörkret i världen, som för oss människor från en värld till en annan, som försonar allt och ger oss förlorade livet tillbaka, ger oss glädjen, hoppet och Anden tillbaka.

Det är inte vetenskapen som återlöser människan, utan kärleken. Detta gäller även i denna värld. När någon upplever en stor kärlek i sitt liv, är detta ett ögonblick av "återlösning" som ger en ny mening åt hennes liv. Men snart kommer hon också att inse att den kärlek som givits henne inte ensam kan lösa frågan om hennes liv. Det är en kärlek som förblir skör. Den kan förstöras av döden. Människan behöver villkorslös kärlek. Hon behöver den visshet som får henne att säga: "Varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken det som är nu eller det som skall komma, varken makter, varken höjd eller djup eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre" (Rom 8:38–39). Om denna absoluta kärlek existerar, med sin absoluta säkerhet, då är människan "återlöst", vad som än händer med henne i hennes specifika omständigheter. Detta är vad det betyder att säga: Jesus Kristus har ”återlöst” oss. Genom honom har vi blivit säkra på Gud, en Gud som inte är en avlägsen ”första orsak” till världen, eftersom hans enfödde Son har blivit människa och om honom kan alla säga: ”Jag lever i tron på Guds Son, som älskade mig och utgav sig själv för mig” (Gal 2:20).

Den som drivs av kärlek börjar uppfatta vad "liv" egentligen är. "Detta är det eviga livet, att de känner dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus" (Joh 17:3). Livet i sin sanna bemärkelse är inte något vi har uteslutande i eller från oss själva: det är en relation. Och livet i sin totalitet är en relation med honom som är livets källa. Om vi ​​står i relation med honom som inte dör, som är livet självt och kärleken själv, då är vi i livet. Då "lever vi”.

Hoppet bildar tillsammans med tron och kärleken en triptyk, de teologala dygderna, krafterna, som utgör kärnan i det kristna livet (jfr 1 Kor 13:13; 1 Thess 1:3). Tro, hopp och kärlek, i denna deras oskiljaktiga dynamik är det hoppet som så att säga skänker orientering, anger riktningen och målet för den troendes existens. Därför inbjuder aposteln Paulus oss: ”Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen” (Rom 12:12). Ja, vi behöver ett allt rikare hopp (Rom 15:13) för att på ett trovärdigt och attraktivt sätt vittna om tron och kärleken som bor i vårt hjärta, så att tron blir full av glädje och kärleken av iver, så att var och en förmår skänka om så bara en broderlig blick, en lyssnande uppmärksamhet, en frivillig tjänst, i medvetande om att allt detta i Jesu Ande kan bli ett frö till hopp hos den som tar emot det.

Vad är grunden för vårt hopp?

»Jag tror på det eviga livet«: så bekänner vi vår tro och vårt kristna hopp. Hoppet är den kraft genom vilken vi längtar efter det eviga livet som vår salighet. Om hoppet om evigt liv saknas, skadas den mänskliga värdigheten på ett allvarligt sätt. Om livets och dödens, skuldens och smärtans frågor förblir olösta leder det till att människor går under i djup förtvivlan.

Men vi betraktar tidens gång i kraft av hoppet i vilket vi är frälsta, och vi är förvissade om att mänsklighetens historia, och vars och ens individuella historia, ingalunda rusar mot en blind punkt och en mörk avgrund utan leder fram till mötet med härlighetens Herre. Vi lever alltså i förväntan på hans återkomst och i hoppet om att alltid få leva evigt i honom. Och i denna anda gör vi de första kristnas innerliga åkallan, som avslutar den heliga Skrift, till vår egen bön: ”Kom, herre Jesus!” (Upp 2:20).

Jesus, död och uppstånden, är hjärtat i vår tro. Den helige Paulus uttrycker detta i få ord: ”Bland det första som jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med Skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv” (1 Kor 15:3–5). Kristus dog, blev begravd, uppstod, visade sig. Han har för vår skull genomgått dödens drama. Faderns kärlek har uppväckt honom i Andens kraft, och så har hans mänskliga natur blivit evighetens första gåva för vår frälsnings skull. Det kristna hoppet består framför allt i detta: inför döden, då allt tycks upphöra, får vi vissheten om att vi för Kristi skull har tillgång till den nåd som gavs oss i dopet, att »livet inte utsläcks, blott förvandlas«, och detta för evigt.

I dopet har vi i verkligheten blivit begravda med Kristus och i honom, den Uppståndne, och där får vi som gåva ett nytt liv, som raserar dödens mur och gör den till en port in mot evigheten. Vi behöver i mötet med döden, då vi tvingas lämna våra allra mest älskade, i oändlig tacksamhet återupptäcka denna gåva, det nya livet som vi mottagit i dopet och som förmår förvandla detta drama.

Jesu uppståndelse är löftet om och garantin för vad Fadern vill och kommer att göra med oss och alla våra lidanden.

Uppståndelsen är en injektion av odödlighet och hopp som hjälper oss hantera meningslösheten, när vi riskerar att bli cyniska, bittra, trötta på livet.

Det handlar om trefalden av tro, hopp och kärlek, de gudomliga krafter som går genom stängda dörrar, överskrider allt, förmår allt och har med själva livet att göra och dödens besegrare.

Allt i den kristna tron handlar om denna oövervinneliga kärlek och det är detta Påsken handlar om. Att vi blivit frälsta genom den kärlek som lider, dör och uppstår, Gud kallar i och genom Kristi uppståndelse från de döda ”den nya jorden” till existens. Uppståndelsen är vad Gud är i sig själv, uppståndelse och liv i Guds kärleks rörelse.

Det är kärleken som uppväcker Jesus från de döda och kärleken är den enda kraft som kan åstadkomma gemenskap med honom är denna kärlek, som lider och dör.

Gud är odödlighet i kärlek, relation och vänskap mellan Fadern, Sonen och den helige Ande, inte som en avskild odödlighet utan som en relationell odödlighet, eftersom Gud i sig själv är kärlek.

Så man kan säga att relation skapar odödlighet, öppenhet. Fadern träder tillbaka i sin relation till Sonen, han blir tom för att skapa utrymme för Sonen att bli allt det Fadern själv är. Sonen blir till genom Fadern som av kärlek träder tillbaka, skapar utrymme för den som är helt jämlik honom själv.

I den kristna tron är denna relationella aspekt grundläggande och avgörande. Det eviga livet isolerar inte en person utan leder honom bort från sin isolering in i sann förening, gemenskap, med sina bröder och systrar och hela den skapade värld.

Det handlar om odödlighet som en direkt konsekvens av att vara förbunden med honom som ”Är” och som ger liv.

Ur detta föds en vilja att dö med Kristus, en livshållning som gör att aposteln Paulus inte bara saknar rädsla för döden, han till och med längtar efter att få dö. ”Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning – såvida inte ett fortsatt liv här på jorden ger mig en vinst genom mitt arbete, för då vet jag inte vad jag skall välja. Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa. Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här” (Fil 1:21-24).

Att dö betyder att dö med Kristus i hans kärleks död är att komma hem. Vilket är det mest åtråvärda, redan nu, så snabbt som möjligt. Det finns ingen vilja att skjuta upp denna hemkomst, utan snarare tvärtom; en sorts dödslängtan, utifrån ett nytt sätt att se på döden. En död i Kristus som involverar själva livet, det fulla livet. Allt är avhängigt av Kristi verklighet och relationen med honom. Livet i denna världen är ”Kristus”, men döden är en vinning, en förvandling av allt förgängligt, döden är att vara med Kristus. Utifrån denna insikt föds en inre frihet, en orädd öppenhet inför döden.

En frånvaro av klagande över döden, och istället en glädjefylld beredskap inför att fortsätta tjäna Gud och det som komma skall.

Kärleken är den starkaste kraften i tillvaron, en Guds gåva som uppväcker Jesus från de döda, kärleken förenar oss med Gud och med varandra, kärleken går genom stängda dörrar, överskrider allt, förmår allt, leder oss genom döden in i Gud själv.

Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven.

Dess pilar är flammande eld, en ljungande låga.

Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den.

Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom? (HV 8:6-7).

Ja, kärlek är starkare än döden och i dopet får vi del av denna kärlekens odödliga gåva. Vi dör sakramentalt med Kristus i dopet för att sedan när vi går genom dödens port fullkomligt förenas med honom.

Kärleken hjälper oss att leva och dö, som de heliga Maria från Magdala, Petrus och Johannes och vi övar oss i att ägna mer uppmärksamhet åt kärlekens vetande, så att vi inte sörjer döden som om vi inte hade något hopp. Vi anförtror åt Gud våra döda i och genom kärleken och ser med förtröstan och lugn fram mot vår egen död i tron på Jesu seger. Vi bär på ett hopp som gör att vi, vid varje grav, ser fram mot uppståndelsens morgon.

Vi ber med Per Mases: ”Herre, fyll mitt hjärta med din kärlek. Amen.”