Bibelmeditation på Påskafton

Påsken 2026

Vi kommer inte längre ner än till döden och där längst nere i dödsriket omfamnar Gud oss med kärlek. Nedstigen från himlen till jorden och ända ner i dödsriket har Guds Son, Jesus Kristus, förvandlat allt hopplöst och allt förtvivlat till tro, hopp och kärlek.

”Herren är min herde: ingenting skall fattas mig ... Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg” (Ps 23:1, 4). Den sanne herden känner vägen som går genom dödens dal; det är en herde som vandrar med mig även på den slutliga ensamhetens väg, dit ingen kan följa med mig och vägleda mig genom det svåraste: han själv har gått denna väg, han har stigit ner till dödens rike, han har besegrat döden och återvänt för att följa med oss alla dagar och han ger oss vissheten om att vi tillsammans med honom hittar en väg rakt igenom döden, dödsriket, ensamheten och övergivenheten. Här finns den tidiga Kyrkans insikt om att det finns en som till och med i döden följer med mig, och med sin "käpp och sin stav tröstar mig", så att "jag inte fruktar något ont" (Ps 23:4), detta är det nya " hopp” som flammar upp som en eld i de troendes liv, utifrån evangeliet om den tomma graven.

Det är den gode herden som hjälper oss att leva och dö så att vi inte sörjer döden som om vi inte hade något hopp. Så att vi kan anförtro våra döda åt Gud och med förtröstan och lugnt se fram mot vår egen död i tron på Jesu seger. Den gode herden ger oss det hopp som gör att vi, vid varje grav, kan se fram mot uppståndelsens morgon.

”I hoppet är vi frälsta”, säger Paulus till romarna, och likaså till oss: ”I hoppet är vi räddade” (Rom 8:24). Frälsningen erbjuds oss i den meningen att vi har fått ett hopp, ett pålitligt hopp, genom vilket vi kan möta vår nutid. Vårt aktuella liv, även om det är mödosamt, kan levas och vi kan försonas med vårt liv eftersom det finns ett mål som är tillräckligt stort för att motivera livsresans ansträngning.

Det är viktigt att påminna sig om vad det faktiskt är vi ber och tror. Lex orandi, lex credendi, som vi ber så tror vi. Om vi lever i Kyrkans bön och liturgi ser vi att våra liv redan är förankrade i himlen. Liturgin är Jesus som säger ”Tvivla inte utan tro”, tro och lev i förvissningen om att ditt livs slutmål är det himmelska livet, den fullkomliga gemenskapen och föreningen med Gud, jungfru Maria, alla änglar, helgon och martyrer, med dina nära och kära som gått före dig. En dag ska vi stå där, som heliga bland Guds heliga i himlen, och lovsjunga Gud, tillsammans med alla andra heliga.

Där skall Gud torka alla tårar från våra ögon och låta oss se honom, vår Gud, sådan han är. Så skall vi vara honom lika i all evighet och oavlåtligen lovsjunga honom” (i Mässa för avlidna).

Där skall vi till sist lösas ur förgängelsens vånda och helt och fullt bli en ny skapelse och i glädje stämma in i den tacksägelse som Kristus sjunger inför Fadern (eukaristisk bön för försoning I).

Där väntar nya himlar och en ny jord väntar i ljuset av Guds frid som där blir fullkomlig (eukaristisk bön för försoning II).

I Kyrkans bön och liturgi ber vi att ingen skall gå förlorad, att ingen någonsin ska skiljas från Gud. Om det är sant att ingen kan frälsa sig själv, så är det också sant att ”Gud vill att alla skall bli frälsta” (1 Tim 2:4) och ”för honom är allting möjligt” (Matt 19:26).

Spes non confundit

”Hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga Anden” (Rom 5:1–2, 5).

Alla hoppas något. I varje människas hjärta finns ett hopp, en längtan och en förväntan om något gott, även om man inte vet vad morgondagen för med sig. Det oförutsägbara i framtiden framkallar motstridiga känslor i människan: allt från tillit till rädsla, från lugn till obehag, från visshet till tvivel. Ofta möter vi människor som tappat modet och som ser på framtiden med skepsis och pessimism, som om inget kunde erbjuda dem någon lycka. Måtte denna påsk skänka oss och hela världen nytt hopp!

Det är den helige Ande som med sin ständiga närvaro på kyrkans väg utstrålar hoppets ljus i de troende: Anden håller hoppet tänt som en fackla som aldrig slocknar, och ger det uthållighet och kraft i våra liv.

Det kristna hoppet sviker oss inte någonsin och bedrar oss inte, därför att det är grundat på vissheten att inget och ingen någonsin kan skilja oss från Guds kärlek: ”Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? [...] Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom 8:33–39). Det är därför som detta hopp inte ger vika för svårigheter: det har sin grund i tron och får sin näring av kärleken, och på det sättet låter det oss gå vidare i livet. Den helige Augustinus skriver apropå detta: »Hur än vårt liv ser ut, så lever det inte utan dessa tre själskrafter: tro, hopp, kärlek.«

Den helige Paulus är mycket realistisk. Han vet att livet består av glädjeämnen och smärtor, att kärleken sätts på prov när svårigheterna tilltar och att hoppet tycks bryta samman inför lidandet. Ändå skriver han: ”Vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp” (Rom 5:3–4). För aposteln är trångmål och lidande typiska förutsättningar för dem som förkunnar evangeliet i situationer av oförståelse och förföljelse (jfr 2 Kor 6:3–10). Men i dessa situationer skymtar ett ljus i mörkret: man upptäcker kraften som flödar ur Kristi kors och uppståndelse och som vidmakthåller förkunnelsen av evangeliet.

Vad ska det alltså bli av oss efter döden?

På andra sidan denna tröskel finns det eviga livet med Jesus. Det består i den fulla gemenskapen med Gud, i betraktandet av och delaktigheten i hans oändliga kärlek. Än så länge lever vi i hoppet. Då ska vi se honom sådan han är. Den helige Augustinus skriver om detta:

»När jag blir helt förenad i hela mitt jag med dig, då kommer inte längre smärta och möda att drabba mig, och mitt liv kommer att vara levande, helt uppfyllt av dig«. Vad utmärker denna fullkomliga samhörighet? Att man är salig. Saligheten är människans kallelse, målet för allas vandring. Denna salighet är inte en tillfällig lycka eller en övergående tillfredsställelse, inte en spiral av begär som aldrig tillfredsställer eller mättar människans själ och lämnar den ännu tommare.

Vi trängtar efter en salighet som förverkligas på ett slutligt sätt i det enda som kan skänka oss fulländning, nämligen kärleken, så att vi kan säga, redan nu: »Jag är älskad, alltså finns jag till; och jag kommer alltid att finnas till i den kärlek som inte kan svika och från vilken inget eller ingen någonsin kan skilja mig.« Som aposteln Paulus skriver:

”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom 8:38–39).

Domen

En annan realitet som är förknippad med det eviga livet är Guds dom, vid slutet av vår jordiska existens såväl som i slutet av tiden. Det är förvisso riktigt att vi bereder oss med vaksamhet och allvar på det ögonblick som sammanfattar existensen. Men samtidigt är det nödvändigt att alltid göra detta i hoppets perspektiv, den teologiska dygd som uppehåller livet och förhindrar att vi faller offer för rädslan. Gud, som är kärlek (1 Joh 4:8,16), fäller en dom som inte kan bygga på annat än kärleken.

Men det rör sig om en annat slags dom än den som fälls av människor. Guds dom är en sanningens relation med kärleken, inom det inre och outgrundliga mysterium som heter Guds barmhärtighet. I domens stund får vi erfara och ta emot detta att hans kärlek uppväger allt ont i världen och i oss. Kärlekens smärta blir vår frälsning och vår glädje. Domen blir alltså den frälsning som vi hoppas på och som Jesus har vunnit åt oss genom sin död och uppståndelse. Domen är inledningen till det slutliga mötet med honom. Men det är inte möjligt att tänka sig att det onda som har begåtts skulle förbli dolt i detta sammanhang. Från detta onda måste vi renas, så att vi får möjlighet att gå vidare till det slutliga mötet med Guds kärlek.

Jungfru Maria och påskaftonen

Hoppet har i Guds moder sitt mest talande vittne. I henne ser vi att hoppet inte är en enfaldig optimism utan en nådegåva för det verkliga livet. Som varje mor tänkte hon på sin Sons framtid varje gång hon såg honom, och Symeons ord i templet var inristade i hennes hjärta: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd” (Luk 2:34–35). Vid korsets fot genomborrades hon av en skärande smärta, när hon såg den oskyldige Jesus lida och dö. Likväl upprepade hon sitt »ja«, utan att förlora hoppet och tilliten till Herren. På detta sätt samverkade hon för vår skull i uppfyllelsen av det som Sonen hade sagt, när han förklarade att han måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och uppstå efter tre dagar (Mark 8:31). När hon av kärlek genomled denna smärta blev hon vår moder, hoppets moder. Hoppet att Guds moder kommer till vår hjälp, håller oss uppe, uppmuntrar oss att ha tillit och fortsätta att hoppas.

Vi behöver alla erfara hennes närhet, hon den allra kärleksfullaste av mödrar, hon som aldrig överger sina barn, hon som för Guds heliga folk är ett säkert tecken på hopp och en tröst.

Låt oss så, på vår livsvandring mot himlen om och om igen återvända till den heliga Skrift och känna oss som mottagare av dessa ord. ”Gud har gett oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget, dit Jesus öppnade vägen för oss” (Heb 6:18–20).

Detta är en kraftfull uppmuntran att aldrig förlora det hopp som vi har tagit emot utan att hålla det levande genom att ta vår tillflykt till Gud.

Bilden av ett ankare är talande: vi förstår orubbligheten och tryggheten som vi har mitt i vårt livs stormar, om vi anförtror oss åt vår Herren Jesus Kristus. Stormarna kan aldrig få överhand, därför att vi är förankrade i hoppet om nåden, som förmår låta oss leva i Kristus och övervinna synden, rädslan och döden. Detta hopp lyfter oss över alla prövningar och uppmanar oss att vandra vidare utan att förlora det storslagna i vårt mål ur sikte, det mål till vilket vi är kallade, himlen.

Vi får ständigt öva oss i att alltid låta våra liv vara präglade av detta hopp som aldrig förgår, förtröstan på Gud. Det hjälper oss att återvinna den nödvändiga tillförsikten, tilliten, friden. Så låt oss ledas av hoppet och tillåta att det smittar av sig på andra. Måtte vårt sätt att leva säga till alla: ”Hoppas på Herren, var frimodig och oförfärad i ditt hjärta, ja, hoppas på Herren” (Ps 27:14). Måtte hoppet fylla vårt nu, i förtröstansfull väntan på Herrens Jesu Kristi återkomst. Honom tillhör lovprisningen och äran, nu och i alla evigheters evigheter. Amen.