Att leva i äktenskap med Gud.

Allsmäktige och barmhärtige Gud, driv bort ifrån oss allt som skadar oss, och låt oss, utan hinder till kropp eller själ, i frihet göra det goda som du har berett åt oss.

Vish 6:12–16, 1 Thess 4:13–18 och Matt 25:1–13

Att vara kristen är att ingå äktenskap med Gud och att i våra mänskliga liv leva i detta äktenskap med honom.

I Kyrkans Credo bekänner vi att Sonen, för vår skull, steg ner till oss, blev ett med vår mänskliga natur, att Gud tog allt mänskligt till sitt eget hjärta och älskade oss i Sonens person. Sonen steg ner till en ung flicka i Galileen, jungfrun Maria, och genom den helige Ande förenades Gud och människa. Kyrkofäderna beskriver detta som hela tillvarons bröllop, där jord och himmel förenas i Maria. Men själva Bröllopsmåltiden är framskjuten till den dag då vi går genom dödens port, då vi samlas till Lammets bröllopsmåltid i himlen. Himlen är ett evigt firande av bröllopet, inkarnationen! Vi förbereder oss för denna himmelska bröllopsmåltid i våra vanliga liv. I vardagen sys vår bröllopsdräkt, i våra familjer och kommuniteter, på arbetet, i det liv som är våra vanliga mänskliga liv. För oss som lever här i Bergets miljö, är det i helheten av bön, arbete och gemenskap som vår bröllopsdräkt sys, här skaffar vi olja till våra facklor.

Enligt kyrkofäderna är det som händer i jungfru Maria ett beslut bortom vår värld, ett beslut av Treenigheten i himlen. Allt handlar om Faderns, Sonens och den helige Andes kärlek, som strömmar ut från Gud till människan i hennes utsatthet, förslavad under synden, instängd i sig själv och olycklig. Då bröt liksom ett vulkanutbrott av kärlek ut i himlen, mellan Fadern, Sonen och den helige Ande. Treenigheten beslutade, med en vilja, att älska människan tillbaka till sig själv, genom att ge sig själv helt och hållet till människan, ta henne till sig och ingå äktenskap med henne. Så har Gud älskat människan, som sig själv, gjort allt som är hennes till sitt, själv blivit en del av sin egen skapelse, älskat människan i hennes egen värld, i hennes kropp och kött, i människans verkliga natur och erfarenheter. I jungfru Maria helas den mänskliga naturen genom att Gud tar upp allt mänskligt i sig själv, och detta fortgår för alltid genom Kyrkan och Kyrkans sakrament. Att leva detta sakramentala liv är att leva i det äktenskap mellan Gud och människa där allt mänskligt blir helat, blir heligt och gudomliggjort.

Detta är redan förverkligad i inkarnationen, i bröllopet där Gud och människa förenades i Kristi person i jungfru Maria. I dopet förenas vi med honom sakramentalt, för att helt förenas vi helt med honom när vi går genom dödens port. Vi dör i och med honom, för att uppstå i och med honom och föras in i det himmelska livet, för att i all evighet fira Lammets bröllopsmåltid.