Vilka källor finns i mitt liv?

2 Mos 17:3–7, Rom 5:1–2, 5-8 och Joh 4:5–42

Gud, ursprung till all kärlek, upphov till allt gott, du visar oss botens, bönens och barmhärtighetens väg ut ur vår mänskliga vanmakt. Ta emot vår lovprisning i dag, och ge åt alla som bedrövas av sin synd din förlåtelse, glädje och frid.

Denna söndag får vi möjlighet att urskilja brunnarna eller källorna i våra liv. Till vilka brunnar går vi för att dricka?

Från fornkyrkan har vi fått ordningen att läsa just detta evangelium för dem som ska döpas under påsken. Det påminner oss alla, som är döpta, om vår väg till tron.

Kvinnan som samtalar med Jesus undrar varför han inte uppfattar gränsen som går mellan dem: ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.” Denna händelse slutar med att gränsen med råge överskrids då många samarier från den staden kom till tro på Jesus genom kvinnans ord, och de bad honom att stanna.

Jesus är helt och fullt människa men samtidigt helt och fullt Gud. I sin person försonar och förenar han alla människor med Gud men också med varandra. Jesus för samtal med judar, samarier, romare och folk av alla slag eftersom han är allas frälsare, hela världens frälsare. Vi ser hur kyrkan i sin begynnelse omvandlade världen genom att absorbera den, genom att ta emot världen och alla människor och så kunde kyrkan förvandla världen.

Det är en direkt följd av inkarnationen, då den mänskliga naturen upptas, absorberas i Kristi gudomliga natur. Inkarnationen fortsätter i kyrkan och i de troendes liv, då det mänskliga gudomliggörs, assimileras i det gudomliga och  förvandlas: inte genom att utplåna det mänskliga, utan snarare genom att rena och lyfta fram det sant mänskliga. Det är ett verk av den helige Ande som, vilket Paulus undervisar om, ingjuter tro, hopp och kärlek i oss. Och allt detta har Jesus möjliggjort för oss, ”medan vi ännu var syndare”. Utifrån dagens evangelium kan synden förstås som vi öser vatten ur våra begärs brunnar, som vi tror ska läcka vår andliga törst. Vi söker tillfredsställa våra begär efter pengar, makt, popularitet och njutningar. Det är ”Massas och Merivas vatten”, där vår törst aldrig släcks, istället gör varje klunk oss ännu törstigare.

Mitt i vår otillfredsställelse kommer Jesus Kristus med det levande vattnet. Han som blev törstig var själva källan med det levande vattnet, det livgivande vatten som ständigt fortsätter att flöda fram i Kyrkans sakramentala liv, där vi får dricka oss otörstiga. ”han för mig till vatten där jag finner ro” (Ps 23:2).