Den som vi ytterst håller oss fast vid

Dan 2:31–45 och Luk 21:5–11

Allsmäktige, evige Gud, som i din älskade Son, världsalltets konung, har velat sammanfatta allt, låt hela skapelsen, befriad från tomhetens välde, tjäna ditt majestät och utan ände lova dig.

Vi ber om trygghet i all oro och förvirring, medan vi lever i hoppet om saligheten och väntar på Kristi återkomst.

En del av den mänskliga erfarenheten innebär att få besked om krig och katastrofer, om jordiska riken som vacklar, faller och kungar som störtas. Men Jesus säger: ”Se till att ni inte blir vilseledda”. ”När ni får höra om krig och oroligheter, så tappa inte besinningen”. Tappa inte besinningen och se till att ni inte blir vilseledda! Daniel som uttyder Nebukadnessars dröm ser de jordiska rikena som en enorm imponerande staty. Men det räcker med en liten sten som krossar hela statyn. Det som i människors ögon ser så imponerande ut är i själva verket nästan ingenting. Daniel talar istället om ”ett rike som aldrig i evighet skall förstöras, och vars makt inte skall bli överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra slut på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.”

Messias rike, Guds rike, det rike som Jesus Kristus grundar är en stötesten som blivit grunden för ett nytt evigt rike, ”stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten” (Matt 21:42). Vi har ”fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten” (Ef 2:20).

Det har aldrig varit lätt att vara kristen, delvis beroende av att vi till synes tillhör två riken, ett jordiskt och ett himmelskt. Vi är medborgare i en jordisk stat vars lagar vi ska lyda och samtidigt ska vi lyda Guds rikes lagar, men det är alltid viktigare att lyda Gud än människor (Apg 4:21). I mötet med kejsarkulten vittnade de första kristna om att det inte finns någon annan Herre, kung eller härskare än Kristus Konungen, han som är Herre över allt och alla. Kyrkan ska uppfostra lärjungar, till att följa Jesus och inte till goda samhällsmedborgare, till att i första hand lyda Gud och sitt eget samvete, till att vara aktiva stenar i Kyrkans byggnad, där Kristus Jesus själv är hörnstenen.

Vi är inne i de sista dagarna av det liturgiska året, vi mediterar över människans historia och mål utifrån Jesu Kristi verklighet. Alla riken kommer att största samman: ”det ska inte lämnas sten på sten utan allt bryts ner”. Men vår Herre står stadigt: ”Tappa inte besinningen!”. Allt skall inte sluta i kaos, utan i en vila, där kärleken har sista ordet och ska döma oss. Det är Herren som har sista ordet, det är han som är vårt hopp, han är den till vilken vi upplyfter våra hjärtan och den som vi ytterst håller oss fast vid.