Att bli undervisad i det inre

1 Thess 2:9–13, Ps 139, Matt 23:27–32

Gud, de sörjandes tröstare, du tog emot den heliga Monicas tårar som en förbön för hennes son, Augustinus. Ge oss, på bådas förbön, nåden att sörja över våra synder och finna din rika barmhärtighet.

Vi firar idag S:ta Monica, den helige Augustinus mamma, som lyckades vinna alla i sin omgivning, och till sist även sin våldsamme hedniske man, Patricius, som blev katekumen och döpte sig innan han dog. Hon lyckades också vinna sin svärmor, sina tjänare och tjänarinnor, och sin son, den bångstyrige Augustinus. Hon tog emot vishetens gåva, sann levnadsvisdom, genom bön, tårar och hängivenhet och kärlek till Gud och människor. Så vi ber om hennes förbön, om att bli undervisade i vårt inre, att vi ska leva med Gud för ögonen i allt vi gör och är.

S:t Paulus påminner de troende i Thessalonike om hur han som en far förmanade och uppmuntrade dem, vädjade till dem om att leva ett liv värdigt den Gud som kallat dem. S:ta Monica gjorde på samma sätt med sin son, både som en jordisk och en andlig moder. Till sist började S.t Augustinus lyssna, precis som Paulus skriver att de troende i Thessalonike gjorde. De tog emot orden, ”inte som ett människoord utan som vad det verkligen är: Guds ord”. Så kan en förälders ord vara Guds ord för oss.

S:t Augustinus berättar i slutet av nionde boken av sina bekännelser om sin mamma. I sina dialoger kallar han henne filosof, och hon blir verkligen undervisad, utbildad och lärd men han visar hur det var en inre utbildning, precis som för honom själv. Undervisning sker inte ”där ute” utan ”här inne”, då vi accepterar saker, där saker och ting ”klickar”, där vi är villiga att förändra våra liv. Våra ord och exempel kan bara ge sammanhanget för andra att lära sig. Själva lärandet sker inombords och så förkroppsligar S:ta Monica Jesu undervisning då hon liksom under hela sitt liv låter sig fostras i det inre, av Gud, inte av människor.

Jesus talar i dag om hyckleriet, detta att vi spelar upp vårt liv inför människor, vi spelar upp en yta och döljer vårt inre. Men Gud ser till vårt hjärta och därför bör vi hela tiden leva vårt liv inför Gud, så att det inte blir ett glapp mellan det yttre och det inre. Vår teaters åskådare bör inte vara någon annan än Fadern, Sonen och den helige Ande, den heliga Jungfrun, den helige Josef och himlens alla änglar och helgon. Vårt inre liv är då inget annat än Kristus som går förbi i vår värld, liksom i hemlighet. Och då är inte mörkret mörkt, utan natten lyser som dagen (Ps 139).