Den andliga vänskapen

Herre, allsmäktige Gud, låt påskens mysterium forma våra liv, så att vi med glädje följer den Uppståndne och alltid får erfara hans beskydd.

Apg 15:22–31 och Joh 15:12–17

Vi ber om vänskapens gåva.

Jesus slår genom sin död upp ett hål i muren som människan byggt runt sig själv, och öppnar vänskapens dörr. Aelred av Rievaulx (1110–1167) skriver att vänskapen med de fattiga eller behövande oftast är säkrare än med de rika, ”eftersom fattigdomen tar bort hoppet om vinning. Fattigdomen minskar inte vänskapen, utan ökar kärleken ännu mer” (Den andliga vänskapen 3.71). Utifrån detta kan vi förstå varför Kristi vänskap utgår från den totala fattigdomen: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”. Jesus ger oss verkligen anledning att med glädje följa denna väg då han säger: ”Ni är mina vänner.”

Det är en kärlek som ger sitt liv för sina vänner men det betyder inte att man ska förakta sig själv, tvärtom är det här fråga om en älskande som älskar vännen som sig själv. ”Var och en är ju av naturen kär för sig själv … Om du utgjuter den kärlek du har till dig själv till din vän, kommer du att älska honom som ditt andra jag” (3.69–70). Den som inte älskar sig själv kan inte älska någon annan. ”I likhet med den kärlek han hyser till sig själv, borde han forma kärleken till nästan” … ”Det första är alltså att var en renar sig själv och inte tillåter sig själv något som är opassande och inte nekar sig något som är nyttigt. Och när han så älskar sig själv, ska han följa samma regel och även älska sin nästa” (3.128–129).

Samtidigt innehåller den sanna vänskapen något mystikt och hemlighetsfullt. Vi kan inte ge alla tillträde till vår vänskap, eftersom vänskapen består av ett avslöjande av hemligheter. Till sina närmaste lärjungar säger Jesus: ”Jag kallar er inte längre tjänare utan vänner”, eftersom han gjort allt som han hört av sin Fader känt för dem. S:t Ambrosius skriver att Jesus gav oss en modell för vänskapen, ”så att vi gör vad vännen vill, öppnar våra hemligheter för vännen, vad vi än har i hjärtat, och inte är ovetande om hans förtroligheter. Vi bör vara öppna för honom och han bör öppna sitt hjärta för oss. Ty en vän döljer inte något. Om han är sann, utgjuter han sin själ, liksom Herren Jesus utgöt Faderns mysterier” (De Officiis 3:136).

Genom den mänskliga vänskapen dras vi in i den gudomliga vänskapen, den ena kärleken går över i den andra så att vi börjar smaka Kristi sötma, hur god han är. Så omfamnar vi Kristus och njuter vänskapens andliga frukt som blickar fram mot det högsta och evigt goda, ”när denna vänskap som vi här tillåter ett fåtal att träda in i, blir utgjuten över alla och från alla flyter tillbaka till Gud, när Gud blir allt i alla” (Den andliga vänskapen 3.134).